Det blåser kraftiga vindar i våra skolor, neddragningar av personal och rätt stöd nekas barn i behov. Barn i behov ska närmast vara i fara för eget liv innan tilläggsbelopp ges. Kommuner och huvudmän kan i stort sett göra som de vill med skolorna, skollagen är tänjbar, vi kräver en lagändring. Inom skolväsendet är det nya att inte prata diagnoser för det är stigmatiserande och med det nya tänket "alla barn behöver" befrias skolor från att utbilda sig och få kunskap om exempelvis dyslexi, autism spectrum, ADHD etcetera och just förstå vad "alla barn behöver".
Skolinspektionens olyckliga val av att kalla särskilda undervisningsgrupper exkluderande ger upphov till tolkningar. Det är ett olyckligt ordval då det egentligen menas utanför klassrummet och elever som för första gången får den anpassning de så väl behöver har också för första gången känt sig inkluderade. Det är olyckligt då kommuner i Sverige lagt ner väl fungerande undervisningsgrupper till förmån för det nya, inkludering.
Få huvudmän verkar förstå eller vilja förstå vad äkta inkludering innebär, det innebär inte som nu att lägga ner välfungerande mindre undervisningsgrupper och stoppa alla elever, elever med autism och bland annat stora perceptionssvårigheter in i ett och samma klassrum, heldag. Äkta inkludering kostar men ingen kommun är villig att satsa på det, i stället gör man ihopsnickrade egna lösningar, använder sig av inkludering för att spara pengar och där i stormens öga befinner sig elever som redan blivit sjuka av helklass, heldag.
Inkluderingstanken är fin men gör den rätt. In med pedagogisk kunskap om neuropsykiatriska diagnoser, fler pedagoger, specialpedagogisk kompetens, lyhördhet, flexibilitet, anpassade lärmiljöer för elever med stora filtrationssvårigheter. Precis som skolinspektionen säger, det är kommuners skyldighet att ordna mindre sammanhang för elever som behöver det.
Föräldranätverket Barn i Behov.