Nästan varenda politiker talar bara om: Jobb eller skola och omsorg. Jag är inte politiker men nog skulle jag kunna tala om ämnen väldigt lång tid. Utan att egentligen behöva anstränga mig. Men, om någon riktade endast en fråga till mig, gällande jobb, skulle det bli betydligt mer ansträngande att tala i detta ämne, om frågan löd: "Var finns det jobb att söka"? Den frågan skulle tvinga mig till betydande efterforskningar, om jag inte smet från svaret. "Jobbpladdret" skulle det vara slut med.
Skulle jag finna några lediga jobb? Kanske ett fåtal, om jag mutade arbetsgivare med lägre skatter och avgifter. Den företagsledare som tvingas utöka arbetsstyrkan, för sitt företags framgångs skull, gör det naturligtvis. Kanske till och med anställer nybörjare, som han lär upp i ett visst gebit, om han inte finner medarbetare med just den kunskap han efterlyser. Han tvingas till det, om företaget ska ha fortsatt framgång.
Den fabrikör, vars företag går som på räls, en längre tid framåt, anställer inte några extrajobbare. Vad skulle han med dem till?
Jag vet: Att anställningar skapas inte av att sitta på Arbetsförmedlingen och fylla i en massa lappar och blanketter eller av att gå dit varje dag och anmäla sig eller av att delta i olika hjälpprogram, som bara syftar till tillfällig sysselsättning. Det är att börja i fel ände.
Jobb och anställningsmöjligheter skapas av driftiga människor inom produktionssektorn, det vill säga industri, lantbruk, livsmedelshandel, skog, kontor med flera. Det är den delen politikerna måste ägna mycket större uppmärksamhet åt. Det är där det behövs hjälpåtgärder, mycket mindre krångel, mycket färre anmälningsblanketter, som egentligen är ett förklätt tvång, förbättrade kommunikationer och ett differentierat skattesystem.
Om politikerna koncentrerar sig på produktionen av jobb, kommer vi, inom en inte alltför avlägsen framtid, att få söka efter arbetslösa människor, att anställa.
Argus