Svar till signaturen Geoege publicerad 16 februari.
Vi har nu förolämpat varandra varsin gång och jag ska nu försöka ge en vuxen förklaring på vad jag tycker och tror (ingen vet ju, för då funnes inget att diskutera). Jag har genom åren haft några olika jobb där jag arbetat med människor som av en eller annan anledning stått utanför arbetsmarknaden, de flesta i många år. Många av dessa har vid första kontakten förefallit vara helt vanliga och normalbegåvade personer. Det är först då man lärt känna dem och hunnit bygga upp ett förtroende som man förstår varför dessa människor aldrig haft en anställning. Samtliga jag träffat på har haft mer eller mindre dolda funktionshinder, oftast på det psykologiska planet. Några av dem har haft anställningar men inte kunnat behålla dem. Orsakerna har varit många såsom torgskräck, panikångest, klaustrofobi, social fobi och inte minst låg begåvning och mobbning på arbetsplatsen. De flesta går i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder en tid, för att återigen bli sysslolösa och utanför då åtgärden är över. Andra har haft fysiska handikapp som inte varit synliga på utsidan, vilket gjort att även de ser ut som arbetsföra människor som inte arbetar. En sak har dessa människor haft gemensamt och det är att alla helst av allt vill förändra sin situation, de vill vara delaktiga, de vill bryta utanförskapet de vill arbeta. Vad är då problemet – jo, ingen vill ha dem. Det samhälle både du och jag är en del av, kan inte hjälpa dem. Kan du Geoege, förstå att jag känner mig förödmjukad å deras vägnar, då de, låt vara i finare ordalag, benämns som arbetsskygga samhällsparasiter.
Du kallar det jag skriver för kommunistiska slagord och jag kan bara säga att om det är samma sak som att bry sig om sina medmänniskor och inte döma dem man inte känner, så låt gå för det då.
RB