Då finansminister Svantesson presenterar regeringens budget poängterar hon att ”alla som arbetar” ska få det bättre ekonomiskt. På senare tid har hon nedlåtit sig till att även räkna pensionärerna till de som ska få det bättre.
Tackar, får man väl säga, till det 60 kronor höga tillskottet.
Nåja, jag klarar mig på min pension och det av en enda anledning – jag har haft förmånen och turen att kunna agera på arbetsmarknaden hela mitt vuxna liv. Jagad och smått plågad av en livslång sjukdom kunde jag den dag jag gick i pension ändå dra en suck av lättnad.
Lättnad över att slippa räknas till de som den mörkblå regeringen sällan nämner och om så sker är det i förminskande ordalag. Nämligen de sjuka och ofrivilligt arbetslösa.
Aldrig har man väl hört en högerpolitiker nämna att vi måste tänka på de kroniskt sjuka, som aldrig kommer att få ett jobb på den öppna arbetsmarknaden, eller de som på grund av intellektuella brister inte kan räknas som anställningsbara.
Då dessa grupper (och fler) kommer på tal är det när man ska förklara hur man ska finansiera förbättringarna för oss som klarar oss ändå. Då minsann! Då ska det göras ingrepp i både A-kassa och sjukförsäkring. Högkostnadsskyddet för medicin höjs, läkarbesök och receptförnyelse blir dyrare.
”Vi måste göra det lönsamt att arbeta” är en fras man hört till leda från moderater med anhang. Aldrig att de nämner var och med vad de med nitlott i livets lotteri ska arbeta. Säkert tror de inte själva på vad det säger.
Misstänker att handlandet och retoriken endast är ett steg i strävandet efter att dela in befolkningen i ett A-lag och ett B-lag.