Insändare: "Sista chansen att agera – verkligheten bankar på"

Det finns texter och sånger, och så finns det texter och sånger som berör. Ibland så mycket att tårarna bara rinner vid det första raderna, eller tonerna. Skapelsetid – Kyrie Eleison är en av dem.

Jag har haft förmånen att få sjunga denna sång och berördes djupt av den, så djupt att jag rös i hela kroppen. För vad sägs om följande: "Över brinnande skogar, över binas surr som ebbat ut, över krympande korallrev och arter som mött sitt slut. Över polarisar som smälter, över hav som reser sig. Över skördar som bränns sönder. Herre förbarma dig".

Gud lär ha gett oss människor en fri vilja, men knappast tillåtelse att skövla jorden. Så varför är vi så blinda, varför ser vi inte katastrofen, varför fortsätter vi åka bil, resa med flyg och göra allt vi vet är fel?

Kan det vara som en forskare, Gus Speth, har uttryckt det: ”Jag brukade tänka att de största miljöproblemen var förlusten av biologisk mångfald, ekosystemets kollaps och klimatförändringarna. Jag trodde att med 30 år av god vetenskap kunde vi adressera de problemen. Men jag hade fel. De största miljöproblemen är själviskhet, girighet och likgiltighet....” 

Ja, det verkar ju helt okej att titta på medan havens djur mumsar i sig plast och annat skräp. Och lite olja på en fågel är väl inte så märkvärdigt? Går väl att tvätta bort.

Men vi har inte tid att vänta mer, nu är sista chansen att agera, verkligheten bankar på. Och ändå kan man inte komma överens på Cop 20 i Baku. Tänk att den rika världen inte vill ersätta utvecklingsländerna för allt vi förstört. Det är som det är andra länders eget fel att de har översvämningar och bränder.

Vi vill inte se hur vi har utarmat jorden alldeles själva. Först suga ut fattigare länder, sen inte betala för oss. Men framförallt inte sluta med det vi gör. Det är vi i väst som förstör, det är inte fattiga önationer i Stilla Havet.

Kommande generationer får aldrig uppleva vårt välstånd och när alla djur, fåglar, fjärilar, bin och fiskar har försvunnit, vad gör vi då? Tror någon att vi överlever när vi är högst upp i näringskedjan? Vi har tagit del många gånger under årtionden, över ett halvt sekel faktiskt, vi har haft miljömöten och skrivit på en massa och sen? Nada.

Kan vi lyssna någon gång, kanske bry oss? Kan ni makthavare betämma er och ge oss andra direktiv än bara passivitet. Nu, inte i morron, nu!

Gunnel Malm i Julita