Larmrapporterna i pressen duggar tätt. Den största orsaken till frånvaro från våra arbetsplatser är psykisk ohälsa. Chefer och medarbetare uppmanas att se över sitt arbetsmiljöarbete. Alltså ska vi nu lokalt röja upp det de stora elefanterna stökat till. Själv har jag ett fyrtioårigt arbetsliv bakom mig och minns den tid då arbetsstyrkan på arbetsplatsen var en enhet och vi kämpade tillsammans för drägliga förhållanden, rättvis löneutveckling, medbestämmande med mera. De första spikarna i det goda arbetsklimatets likkista var då man införde individuella löner, en god idé i de ytterst få fall det fungerar som instiftarna tänkt sig. Som det nu är, kan en enda chef förutom ett i övrigt späckat schema, ha på sin lott att bedöma dugligheten hos oss och påverka ekonomin för upp till ett par dussin medarbetare. Gissa vilka som får den bästa löneutvecklingen. Naturligtvis de som i sin dagliga gärning befinner sig i chefens närhet och har talets gåva och munväder nog att tala för sin sak. Andra kanske träffar sin chef på tu man han bara två gånger per år, medarbetarsamtalet och lönesamtalet. Det senare oftast bara en information om den nya lönen, som oftast är mindre än om man jobbar på chefens kontor. Detta är ingen kritik mot cheferna som säkert gör sitt bästa efter de möjligheter de har. Problemet är att arbetsgivare och fackliga organisationer en gång gjort en överenskommelse som tvingat anställda att i stället för att vara arbetskamrater numera är konkurrenter om chefens gunst och därmed kronorna i lönepotten. Tanken var att ett gott arbetsresultat skulle avspeglas i lönekuvertet och därmed sporra till större arbetsinsats. Resultatet blev i många fall det motsatta, de orättvist behandlade blev sura och modstulna, varvvid deras arbetsförmåga automatiskt avtog då energin gick åt till grubblerier. De gynnade fick mersmak och la mer tid på att bearbeta chefen inför nästa löneuppgörelse än att sköta sitt arbete.
I övrigt finns det allt färre anställda på våra arbetsplatser som förunnas möjligheten att känna sig trygga, genom en successivt försämrad anställningstrygghet och timanställningar där telefonen måste passas dygnet runt för att vara säker på att man inte missar någon dags arbete. I det senare fallet är ett strukturerat liv en omöjlighet och ens möjligheter till framförhållning begränsas till någon timma.
Utvecklingen i Sverige är inte oväntad, då den funnits i vårt föregångsland USA i många år. Där anses individualismen vara ett ideal och kollektivismen av ondo. Tänk på dig själv och skit i andra! Jag önskar lycka till i framtiden i alla fall för mig.
KRB