SD fick 13 procent i senaste valet. Efter valet sades det hela tiden att de övriga 87 procenten inte skulle låta SD få något avgörande inflytande över politiken. Alliansen följde spelreglerna och släppte fram det största blocket som regeringsbildare. Men redan här började man ana oråd. Alliansens företrädare nekade blankt till att föra några som helst samtal med Löfven. Klara dig själv, var budskapet. Det är du som är statsminister.
Sedan kom budgeten. Det SD som skulle isoleras från inflytande fick nu inta hela scenen. Genom att frångå den praxis som rått i riksdagen, kunde de skoja friskt med både regering och opposition, och fick allt ljus. Löfven försökte kvällen innan omröstningen få till stånd en överenskommelse med alliansen. Utan att ens sätta sig ner avfärdade de Löfvens framsträckta hand som en tom gest.
Om man nu hade velat hålla SD kort, hade man ju kunnat välja att låta ett tillräckligt antal ledamöter ur de borgerliga partierna lägga ner sina röster. Då hade de kunnat markera att de förstås helst skulle vilja föra sin egen ekonomiska politik, men att de respekterar den praxis som säger att regeringen ska kunna få igenom en budget i riksdagen. De gjorde inte det. Varför?
Efter SD:s besked att de skulle fälla regeringens budget var det många som undrade: Om er budget nu vinner, vad ska ni göra då? Det intelligenta svaret var: det är inte vi som vinner, det är Löfven som förlorar. God dag yxskaft!
Under lördagsintervjun med Annie Lööf innan budgetomröstningen fördes jiddrandet till nya höjder genom Annie Lööfs uttalanden.
I Expressens intervju med Annie Lööf talar hon plötsligt ur skägget.
– Den analys man kan göra av Stefan Löfven är att han sätter makten framför allt. Om han är en samarbetsman borde ett av förslagen kunna ha varit att låta alliansen, som fått igenom sin budget, bilda regering med Socialdemokraterna som stödparti.
Jaså, det var alliansens masterplan. Trots att man backat tio procent, trots att man inte blev största block, trots att väljarna tackat nej till fortsatt allianspolitik, så ville man alltså regera vidare med allianspolitik, med stöd av SD och med valvinnaren Socialdemokraterna som ett hunsat lydigt stödparti.
Nu blev det inte så. Löfven bemötte det ohemula taktiska spelet med att utlysa extraval. Det har han all heder av. Och i slutänden föll alliansen på eget grepp. Nu slipper vi extravalet och vi slipper en maktkåt Annie Lööf i regeringen. Tack Löfven och tack till de borgerliga politiker som tog sitt förnuft till fånga och avstyrde det borgerliga kuppförsöket.
Urban Lundin