Varje gång jag går och handlar sitter de där. I regn och blåst, i snö och kyla. Det är egentligen beundransvärt att de klarar av att sitta där timme efter timme. Jag vet inte om jag skulle kunna klara av det. Jag skulle definitivt inte vilja det. Men de känner att de inte har något alternativ.
Känslan av maktlöshet är stor. Jag önskar att det på något sätt fanns möjlighet att förändra deras situation så att de slapp att sitta utanför butikerna. När jag går till butiken får jag stålsätta mig för att inte ge efter för mina känslor. Skulle jag ge 20 konor till en av dem, vet jag att det sitter andra överallt i stan som också vill ha mina pengar. När jag går förbi imorgon och i övermorgon och nästa vecka sitter samma tiggare fortfarande kvar och vill ha mina pengar. 20 kronor räcker inte, 100 kronor räcker inte, 500 kronor eller tusen kronor räcker inte.
Det är som att sätta plåster på ett infekterat sår. Det hjälper inte. Ju mer pengar de får av oss, desto längre kommer de att sitta där. Om tiggarna som får pengar av oss i dag ser att det är möjligt att få det lite bättre, desto fler tiggare kommer vi att se utanför butikerna. Det blir som en ond cirkel utan slut. Ingen vill se dem sitta där. Paradoxen är att de kommer att fortsätta sitta där så länge det är lönsamt för dem, tyvärr. Jag vill inte se dem sitta där och frysa. Jag önskar att de kunde klara sig själva utan min "hjälp". Egentligen är det inte någon hjälp de får av mig. Det är bara ett plåster på ett svårt infekterat sår. Det bedövar visserligen mitt samvete att ge en slant varje gång jag går förbi. Jag mår tillfälligt lite bättre av det, men i morgon är det samma sak igen. Det förändrar inte deras livssituation särskilt mycket. Imorgon när jag återigen går till butiken kommer samma känslor över mig igen. När ska det ta slut? Det finns egentligen bara ett svar på den frågan. Det tar slut när det inte längre är lönsamt för dem att sitta där.
Härdad finne