Var går gränsen för givmildheten, generositeten eller solidariteten hos svenska folket när det exempelvis gäller att ge något till en tiggare på gatan?
De flesta ger inget, andra ger 1 krona, 5, 10 eller kanske 20 kronor. Alla har vi en gräns för hur mycket vi vill ge. Majoriteten av katrineholmsborna gör som Göran Dahlström, de ger inget.
De oppositionspolitiker och andra i Katrineholm som besväras av detta, hur mycket ger de själva till en tiggare på gatan? Var går din gräns Tony Rosendahl, och var går din gräns Elisabet Bäck? Hur mycket gav ni det rumänska tiggarparet som nyligen satt utanför Kvarnen/Violen? Eller har ni kanske bara haft åsikter om andras givmildhet? Eller tycker ni att vi bara ska diskutera problemet.
Diskussion som inte leder till någon konkret handling brukar för många vara lösningen på känsliga frågor. Tala om vad ni själva tycker att man ska göra, kom med era egna konkreta förslag i stället för att bara gnälla på andras åsikter och handlande.
Hur ofta ska man då ge något till samma tiggare? En gång per dag, vecka, månad eller kanske bara som en engångshändelse för att stilla sitt samvete och låta tiggaren lida lite lagom mycket så denna inte blir rik på kuppen eller förhoppningsvis inte kommer tillbaka nästa dag?
Är det bättre om alla ger mer och oftare? Det kanske skulle uppfattas som väldigt generöst och fint. Vad skulle då resultatet bli om 2 000 förbipasserande gav tio kronor per man till samma person? 20 000 kronor skattefritt per dag! Hur många tiggare skulle då stå på rad nästa dag?
Själv gör jag som Göran Dahlström, jag ger ingenting, jag har förstått hur det skulle se ut med antalet tiggare på stan om fler gav mer.
När jag skänker, så gör jag det till "säkra" hjälporganisationer.
Pfeff