Efter flera års kränkningar med mera från myndigheter, trodde jag i min enfald att det var slut på detta och att det nu skulle fixa sig, men glömde makten vissa myndigheter tror sig ha.
2013 i april blev jag helt sjukskriven och ni, som varit med i den här svängen, vet att det innebär strul med pengar.
När jag äntligen fick ordning på det fick jag ett brev. Eftersom jag var sjukskriven avskrevs aktivitetsstödet, och då inte sjukskrivningen godkändes blev det inga pengar.
Under denna tid hade min läkare slutat och jag fick en ny, vars bild av mig är ett personnummer. Den andra läkaren vet att jag är en "fighter".
Vid ett möte, som vanligt hölls "över mitt huvud", bestämde läkare att jag från och med 1 december bara skulle vara halvt sjukskriven och gå in i någon sysselsättning. I den vevan, godkändes äntligen min sjukskrivning.
Det var då jag hamnade på noll igen. Jag var, i slutet av november, på ett möte med försäkringskassan som lovade att ta reda på vad jag skulle göra för att det inte skulle bli strul med ekonomin igen. De ringde upp mig samma dag och sa att de talat med någon på arbetsförmedlingen. Jag skulle skriva in mig på arbetsförmedlingen och skulle få helt stöd, trots att jag var halvt sjukskriven.
Jag gick ner, men som alla som är i arbetsförmedlingens "klor" vet tog det några vändor innan jag fick träffa en handläggare (dock inte "min"), som jag då trodde var kompetent att skriva in mig. Fick det intrycket i alla fall.
Efter några dagar ringer "min" handläggare och säger ungefär så här (önskar jag spelat in): Du ska ut nu. Han ger några förslag dit jag ska gå och söka en "plats", han tänker inte skriva in mig innan jag har en plats och blir jag sjuk ska jag ha läkarintyg från första dagen, annars ska han avsluta mitt aktivitetsstöd.
När jag lägger på mår jag minst sagt dåligt och oron bultar i kroppen. Men jag är inte den som ger mig, jag tar mig samman och hör av mig till en av platserna. Den jag pratar med säger att de omorganiserar och att en ny medarbetare ska börja i januari. Hon ber att få återkomma, men säger att skulle hon bestämma är jag välkommen.
Eftersom jag troligen har en plats så hör jag av mig till arbetsförmedlingen, men får inte tag i min handläggare, hur jag än försöker.
Jag uppsöker även den andra platsen handläggaren gett mig som förslag, men de ska inte ha någon och de har inte pratat med arbetsförmedlingen.
Finns tydligen de på arbetsförmedlingen som gillar att "förnedra" oss arbetssökande med FAS 3. Har vi inget värde?
Vi är inga slavar, halta eller lytta, utan vi är helt normala människor som genom kriser och arbetsbrist hamnat "här". Kanske något att ta in och sluta tycka att ni har rätt att ta makten över andra.
I januari fick jag så träffa den nya medarbetaren och efter några dagar fick jag besked. De ville ha mig där. Nu var det bara att få ihop ett möte med arbetsgivaren, arbetsförmedlingen och mig, men det fick jag kämpa för.
Handläggaren på arbetsförmedlingen blev sjuk, var inte anträffbar eller kunde inte på de tider som arbetsgivaren gav som förslag. Han kunde inte förrän 24 februari. Allt detta gjorde att på grund av att han inte kunde, så blev jag inte inskriven förrän 3 mars och förlorade flera månaders aktivitetsstöd.
Jag har varit i kontakt med försäkringskassan och de hade pratat med handläggaren sedan de fått min förklaring, men han vägrar ändra sitt beslut.
Jag vet att det är nästan omöjligt att få rätt mot myndigheter, men vill ändå gå ut med detta. Något säger mig att jag inte är ensam och vi med aktivitetsstöd ska inte skämmas som jag gjort och låta oss behandlas illa. Nu är det "fighten" för våra rättigheter som gäller och tiger vi kommer myndigheter som arbetsförmedlingen att fortsätta sätta sig på oss. Vi är alla människor och värda respekt.
Bara en människa