Som glad 16-åring slutade jag på Vidåker i Vingåker. Efter det sedvanliga sommarlovet fick jag flytta till Örebro. Jag bodde ett halvår inackorderad hos en äldre dam, men flyttade sedan till en liten lägenhet.
Tre av de roligaste åren i mitt liv passerade, där jag utvecklades som människa. Fick ta helt eget ansvar, inte bara för min skolgång utan även för hela mitt liv. Och mitt i detta stod Risbergska Skolan.
Risbergska var i alla fall för mig en fantastisk skola. Jag har fortfarande kontakt med en del lärare och givetvis klasskompisar från denna tid.
Förra tisdagen var vi alla i chock, precis som hela Sverige. Många av oss skrev till varandra, försökte förstå hur vår underbara skola nu kunde stå i centrum för detta bottenlösa mörker. Och för väldigt många av oss kom det här nära.
Jag har en kompis, där pappan till hennes barn var en av de som var inlåsta i ett rum samtidigt som skotten hördes. När min kompis skrev om detta dagen efter på Facebook så var det en i flödet som beskrev sorgen över sin svägerska, som var en av dem som aldrig kom hem.
Sverige blev mörkare den här dagen. Men alla politiker, oavsett partifärger eller ideologi, måste försöka göra den ljusare tillsammans med alla oss i Sverige.
Och jag vet att vi som gick på Risbergska fortfarande kommer minnas den tiden med glädje, även om vi precis som alla i Sverige också kommer minnas detta nattsvarta.
Jag tänker på alla som på något sätt drabbats av detta. Jag tänker på lärare och elever som nu är rädda att gå till skolan. Jag tänker på föräldrar som är rädda för att skicka iväg sina barn.
Men givetvis tänker jag också på alla de som är direkt drabbade av detta; de barn som nu saknar en förälder, de föräldrar som saknar ett barn och de älskande som nu saknar sin älskade.