Ett ord i vårt språk har bitit sig fast
och blivit som svår och seglivad last
för nog är det märkligt, nästan beklämmande
när släkt eller vänner man kallar för främmande.
Jag läste om detta just här förliden
att uttrycket går långt tillbaka i tiden
under biblisk tid var man främling på jorden
men i himmelska riket som gäst då vorden.
Och främmande tolkats av dem som har koll
som någon som kommer från annat håll
och det låter ju som vettig förklaring
som plockats fram ur arkivens förvaring.
Jag försöker att säga gäster numera
och gör allt vad jag kan för att parera
men vanan är stor och kan vara hämmande
så det nya känns både ovant och främmande!
Margit Ericson