Det skjuts fyrverkerier, unga män dansar med palestinska flaggor och i öppna och slutna grupper på sociala medier staplas judehat och aggressiv islamism av grövsta sort. Här finns folk av alla de slag; lärare, biståndsarbetare, försvarsutbildade och folk från skattefinansierade muslimska organisationer som delar sin glädje över massmorden på judar i Israel.
I våras var samma mobb ute i samband med koranbränningar i bland annat Malmö, Norrköping och Örebro.
När jag ser bilderna från firandet i Malmö och bland annat Helsingborg förstår jag att många judar har lämnat staden. Och jag förstår de internationella varningar som riktas judar emellan. De känner sig på goda grunder otrygga och osäkra. Vilket är lättbegripligt när man ser det öppna hatet mot judar paradera på Malmös gator. Hur Sverige – om någonsin – ska kunna hantera de här problemen? Det är en rimlig fråga.
Jag skäms över den bild av Sverige som kablas ut i världen efter terrorattacken i lördags mot Israel. Gatan oroar mig. Visst, det är inga massdemonstrationer, men det väl i antal ungefär lika många barn och vuxna som attackerade polis och räddningstjänst med stenar och brandbomber förra påsken.
Behövs fler väckarklockor? Gängkriminaliteten och attackerna mot polis och räddningstjänst borde väl räcka kan man tycka. Men så tycks inte vara fallet. Bilderna borde få de allra flesta att se vad omvärlden sett för länge sedan: Det är ett nytt Sverige. Jag är förbannad och skäms!