Någon gång i slutet av 1800-talet satt Selma Lagerlöf, nobelpristagare och medlem av Svenska akademin, och tittade ut över Djulö ängar, Djulö herrgård och Djulösjön. Hon satt förmodligen på en bänk vid promenadvägen som går vid området. Hon beskriver upplevelsen i Nils Holgerssons resa.
När det led mot kvällen den dagen, flögo vildgässen fram över ett gammalt Sörmlandsgods, som kallas Stora Djulö. Det stora, vita boningshuset låg med lövträdsparken bakom sig, och framför sig hade det Stora Djulö sjö med dess utskjutande uddar och kulliga stränder. Det såg gammaldags och inbjudande ut, och det var inte utan, att pojken drog en suck, när han for fram över gården, och undrade hur det skulle kännas att få stiga in på ett sådant ställe efter slutad dagsresa i stället för att hamna på en sank myr eller en kal is skorpa.
Det var så här epitetet Sveriges lustgård kom till. Det vi numera marknadsför vår stad kring.
Den här kulturella, litterära gåvan och skönhetsupplevelsen har vi fått till skänks att bevara till efterkommande generationer. Nu vill socialdemokrater och moderater tillsammans rasera den här skönhetsupplevelsen genom att använda markområdet för bostadsbebyggelse. En bostadsbebyggelse som endast kan utnyttjas av dem som har råd att köpa lägenhet där.
Än en gång kör kommunala politiker över sina väljare. Vi bryr oss inte om vad ni tycker, så här blir det. Och det som en gång är förstört, är förstört.
Luttrad katrineholmare