Föreställ dig att du ligger på stranden och det går en svag bris genom gräset i den annars vindstilla sommardagen. Värmen omger din kropp likt en filt, denna sommarens varmaste dag. Varje andetag fyller din kropp med värme och det känns nästan omöjligt att göra annat än att bara ligga still. Solens strålar verkar nå precis överallt, att undkomma den verkar inte ens vara möjligt. Runt omkring dig rör sig personer över stranden och ner i vattnet. En grupp barn plaskar vilt i vattnet, under översikt av en mindre grupp vuxna. Längre bort ser du hur vattnet klyvs av de kraftiga simtagen från några du känner igen. Det syns tydligt att de kan simma och, framför allt, att de trivs i vattnet. Du hade inget hellre velat än att vara med dem, att låta kroppen glida fram i vattnet medan de mjuka vågorna sveper runt dig. Men du kan inte, du är fast på stranden och det enda vatten som finns till hands är det i din vattenflaska.
För över en miljon minkar är detta vardagen i Sverige. Instängda i sina burar, små som en uppslagen kvällstidning, är det omöjligt för dem att få upplopp för ett av sina grundläggande naturliga behov – att simma.
En mink vill kunna röra sig över kilometerlånga sträckor, både på land och i vatten, varje dag. Istället lever de sina korta liv instängda i gallerburar och det enda vatten de har är att dricka. Detta kallar pälsbranschen för fri tillgång till vatten och politikerna, de säger ingenting. Trots att djurskyddslagstiftningens paragraf fyra ger djur rätt till sitt naturliga beteende så är det fortfarande lagligt att föda upp minkar för päls under de här omständigheterna. 8 av 10 svenskar vill att det ska förbjudas, när ska politikerna lyssna?
Sofia Kamlund
Djurens Rätts arbetsgrupp för pälsfrågor