Det är många år sedan jag hade en telefonsvarare på min vanliga telefon, för det var då jag kom på mitt totala beroende. Det som alla har i dag. Ni vet det där när man bara måste kolla om någon har sökt en på telefon/mobilen. Ser jag någon komma gående, med mobilen i ena handen förstås, så har displayen kollats ungefär 3 – 4 gånger på cirka 150 meter. Faktum är att man inte måste kolla mobilen jämt, man kan vägra läsa tidningen på läsplattor och faktiskt strunta i bloggar och Youtube.
Men vi kallas utanför. Precis som när man inte har jobb, fast här lägger man till "digitalt utanför". Tja, jag vet inte. Kan inte påstå att jag känner mig särskilt utanför. Det finns ju tv och text-tv. Jag kan hålla kontakt via mejlen med dem som vill det och jag har en vanlig telefon. Och skulle inget av det ovan finnas tillgängligt då dör jag inte av det heller. En vecka på Öland känns befriande utan moderniteter. Transistorradion följer med och jag lyssnar av morgonnyheterna, sen står jag mig hela dagen. Världen får klara sig utan mig, ni som läser mina insändare slipper irritera er och egentligen känns det väldigt befriande.
Men lite orolig blir jag när jag hör att det är negativt för barn med det digitala utanför skolan och man bör begränsa deras spelande och tv-tittande. Att det annars kan bli ett sådant beroende att de måste "avgiftas" rent ut sagt. Barn har inget försvar mot spännande saker, de vill göra det som är kul. Kanske är det inte kul att räkna när man kan spela spel, en riktigt farlig utveckling som föräldrarna måste ta tag i.
Sedan blir jag lite undrande när jag cirka tio gånger får ett meddelande från Facebook att jag ska dela bilder med en ytlig kompis. Alltså, ge mig en enda anledning till att jag ska vara ute på Facebook eller blogga och hålla på, jag har liksom ett liv att sköta också. Jag måste gå ut med hundarna, sova, laga mat med mera. Det känns inte ett dugg angeläget att vara ute på nätet just då, har inte ens lust att svara i telefon för jag vill inte bli nådd jämt. Om folk, bevisligen, blir stressade av den nya tekniken om de hellre fäbblar med sin mobil än tar hand om, eller ens ser, sin bebis/barn då måste väl något vara fel? Att inte svara i telefon när jag har vänner hos mig känns som ren artighet för jag tycker inte den som ringer är viktigare än den som sitter mitt emot mig. Men en enda anledning skulle få mig att förändra mitt beteende, om mina barnbarn bodde långt ifrån mig. Då skulle jag någon gång, kanske, också trycka på en gilla-knapp vilket jag lyckats undvika hittills. Jag gör inte sådant, sa en IT-kille jag känner. Inte jag heller.
Gunnel Malm, Julita