Signaturen Kurt ställer flera väsentliga frågor som respons på den debatt jag fört med Allan Sunnliden om Israel-Palestina konflikten. Han är påtagligt pessimistisk i sina perspektiv.
Är det så att i generation efter generation präglas hatet och rädslan så hårt in i barnen från båda sidor att det aldrig går att komma överens? frågar han.
Barn (och vuxna) som utsätts för gräsligheter under lång tid blir hatiska. Men det går att bryta. Det bästa exemplet är väl Sverige, som efter att ha varit Europas värsta krigsnation nu inte haft något krig på mer än 200 år. Och jag tror att motsättningarna mellan de röda och de vita i Finland håller på att lägga sig efter snart 100 år. Och se hur väl unionsupplösningen mellan Sverige och Norge löste sig, trots att det kunde ha gått riktigt illa. Och ett modernare exempel: separationen mellan Tjeckien och Slovakien.
Så det går att överbrygga motsättningar. Men det kräver kloka politiker för att leda sådana processer. Och just nu finns det inga sådana i sikte i Israel-Palestina konflikten.
Är inte all mark som erövrats i krig olagligt ockuperad? frågar han vidare. Jo, så är det. Men att det skett tidigare i historien är ju ingen ursäkt för att det ska få fortsätta. Den starkares rätt måste ersättas av internationell lag, om vi ska kunna leva i fred här på jorden.
Kurt avslutar med att säga att det finns många till synes olösliga frågor och inte ens här i vårt förträffliga Sverige kan vi komma överens om ett svar. Här är Kurt pessimistisk i onödan. Det faktum att vi inte kan komma överens om ett enda svar är inte så viktigt. Det viktiga är hur vi hanterar vår oenighet. En ständigt pågående diskussion om vad som är rätt och fel är den kanske viktigaste förutsättningen för att vårt samhälle ska utvecklas. Enighet ger styrka, visst. Men hur vi hanterar vår oenighet är det verkliga adelsmärket för ett samhälle.
Urban Lundin