Journalisten Per Lindvall har i en artikel i SvD kommenterat regeringens (Reepalus) utredning om vinster i välfärden. Han skriver bl.a.
"Välfärdsföretagen har förutsättningar som gör dem extremt lönsamma till minimalt risktagande och avkastningstaket, på 7 procent plus statslåneränta, är ett rejält köttben för de stora företagen vars kapitalkostnader klart understiger den nivån.
Att som företrädare för Svenskt Näringsliv hävda att förslaget är ett "ytterkantsförslag", när 8 av 10 svenskar, inkluderat de med tydligt socialkonservativa och socialliberala värderingar, har invändningar mot de så kallade välfärdsföretagens vinstuttag, vittnar om en sorglig oförmåga till självkritik. Att hävda att förslaget är ’ett slag mot hela den svenska företagsamheten och en attack mot grundprinciperna för ett fritt näringsliv’ är för att låna av den tidigare läraren Torgny Lindgren att ta till ’stororden’ när argumenten börjar tryta."
Snacket om nödvändigheten av vinster på den s.k. välfärdsmarknaden är naturligtvis bara – just det! – snack. Civilministern talar om "stöld", men ingen i etablissemanget tar något intryck av det. Många tror kanske att det på något mirakulöst sätt uppstår kvalitet om några blir förmögna på kuppen. Och det värsta av allt: Man kanske tror att mångfald kräver vinstdrivande verksamhet?
Undertecknade har ägnat våra yrkesliv åt vuxenutbildning/folkbildning som i huvudsak finansieras av statsbidrag. Huvudmän har varit landsting, stiftelser – vars urkunder är skapade av folkrörelser (ABF, Pingströrelsen, LO m.fl.) – och föreningslivet. Systemet omsätter cirka fyra miljarder i dag. Effekten av denna utbildningsverksamhet har sedan början av förra seklet prisats över hövan. Utredningar och granskningar har slagit fast att arbetet svarar mot uppdragsgivarens (statens) intentioner mer än väl, år efter år. Kvaliteten är över förväntan! Men det egendomliga är att denna verksamhet bär på en fantastisk mångfald. Utöver landstingens folkhögskolor drivs skolor och studieförbund av muslimska, kristna, antroposofiska, politiska, fackliga, idrottsliga huvudmän. Och värst av allt: Drivkraften är att gynna demokratin! Men hur är det möjligt att omsätta de stora stats- och landstingsbidragen utan att redovisa en endaste krona som vinst? Går inte kvalitet och valfrihet förlorad då? Vi har lite svårt att förstå frågorna, men svarar ändå: Det går alldeles utmärkt!
Nu har SvD bidragit till att lyfta slöjorna. Underbart! Nu har regeringen och media alla möjligheter att sticka hål på denna nyliberala retorik. Kommer de att göra det? Det är en bra fråga, som man brukar säga när man är osäker om svaret.
Per-Ola Jansson
Urban Lundin
f.d. folkhögskolerektorer