Länsstyrelsen har på uppdrag av Naturvårdsverket riskklassat bostadsområden inom länet, där det tidigare funnits handelsträdgårdar. Ett stort antal fastighetsägare har fått sina tomter bedömda på en skala från 1 till 4, där riskklass 1 innebär högst miljörisk.
Klassificeringen har enligt länsstyrelsen grundats på tre kriterier: arkivstudier, platsbesök och kontakter med personer som har kännedom om sakförhållanden.
För de fastigheter som fått riskbedömningen 1 eller 2 meddelar länsstyrelsen att det eventuellt kan finnas statliga bidrag för sanering av marken. Fastigheter som placerats i riskgrupp 3 eller 4 kan däremot inte räkna med något stöd vid en eventuell sanering. Länsstyrelsen har i samband med riskbedömningen även påtalat att fastighetsägaren vid försäljning har upplysningsskyldighet om fastighetens miljöstatus.
Varje fastighetsägare som får detta meddelande upplever givetvis ett stort obehag. En riskklassad fastighet är närmast osäljbar. Länsstyrelsen har således genom en tjänstemannaskrivelse ryckt undan benen för fastighetsägare som gjort sitt livs investering i ett eget hus. Det är dessvärre inte endast ur säljsynpunkt som oron är befogad. Ett problem som kan uppkomma omgående är att bankerna ifrågasätter säkerheten för fastighetslånen med hänvisning till länsstyrelsens utlåtande.
Då jag bor på en fastighet som graderats med riskklass 3 förhörde jag mig hos ansvariga tjänstemän på länsstyrelsen om utvärderingen av de tre kriterier som meddelats att riskbedömningen grundats på. Svaret jag fick var förbluffande. Länsstyrelsen hade på grund av resursbrist och tidsbrist inte baserat bedömningen utifrån de angivna kriterierna utan endast klassat området som en miljörisk utifrån deras kännedom om att där legat växthus. Länsstyrelsen har således spridit missvisande uppgifter om bedömningsgrunderna till berörda fastighetsägare. Då jag påpekade att deras bedömning saknar relevant bevisning och att varje fastighetsägare som drabbas lider ekonomisk skada, upplystes jag om att det var upp till respektive ägare att bevisa motsatsen. Denna inställning är häpnadsväckande. En svensk myndighet anklagar en privatperson och hävdar att denna ska bevisa att myndigheten har fel. Denna omvända bevisbörda strider mot svensk rättsuppfattning, Det är den som anklagar, i detta fall länsstyrelsen, som ska bevisa att den har rätt. Innan länsstyrelsen presenterar bevis varför någons fastighet skall riskklassas är meddelandet om klassning att betrakta som förtal av fastigheten och indirekt fastighetsägaren på grund av den ekonomiska skada denne drabbas av.
Mot bakgrund av de konsekvenser länsstyrelsens undermåliga hantering får och har fått för drabbade fastighetsägare ifrågasätter jag om inte länsstyrelsens agerande är att betrakta som myndighetsmissbruk och att ansvariga tjänstemän har begått tjänstefel. Att som länsstyrelsen i dagsläget, när deras agerande ifrågasätts, hänvisa till Naturvårdsverkets uppdrag och att uppdraget grundas på politiskt beslut ger upphov till frågor till länets riksdagsmän: Vem ställer sig bakom beslutet att Naturvårdsverket/länsstyrelsen tillåts att på oklara grunder tillfoga era väljare ekonomisk skada? Och för vem har detta beslut tagits?
Christer Sävblom
Katrineholm