Jag är född och uppvuxen i Katrineholm. När jag gick i skolan var Katrineholm känd som en bra skolstad. Lärarna var inspirerande, kunniga och professionella. Jag fick en mycket god bild av skolan som arbetsplats och läraryrket blev mitt mål.
Jag utbildade mig till lärare och återvände till min hemstad för att börja jobba. Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag nog satt mig på skolbänken igen för att komma bort från detta yrke.
Kommunaliseringen, det fria skolvalet, nya läroplaner, de ökade dokumentationskraven, inkompetenta och döva skolpolitiker hade förstört en arbetsplats och ett yrke som tidigare lärargenerationer i Katrineholm med stolthet uppburit.
Att se sina äldre, kompetenta lärarkollegor få åren innan pension förstörda av alla krav och stress var inte kul. Många gick i förtida pension och fortsatte som vikarier för att komma undan alla krav.
I dag är inget kvar av vår en gång stolta skolstad. Elevernas resultat dalar och lärarna med utbildning och kompetens blir bara färre. Kvar är ett kaos med byggandet av storskolor som de flesta av den pedagogiska personalen inte vill ha.
Jag gjorde mitt val och hoppade av yrket. Det var det bästa beslutet för min fysiska och psykiska hälsa.
För att Katrineholm åter ska bli den stolta skolstad den än gång var krävs det rejäla förändringar och förbättringar. 1) Lyssna på personalen och ge dem större möjligheter att påverka sin fysiska och psykiska arbetsmiljö. 2) Var rädd om de utbildade lärare som finns kvar. 3) Öka läraryrkets status! Det är få yrken man kan utöva utan utbildning, men lärare ersätter man med outbildade vikarier, ungdomar som precis har gått ut gymnasiet. Du skulle aldrig gå till en outbildad läkare eller tandläkare, eller åka med en busschaufför utan busskörkort.
Min kommun, som jag tidigare var så stolt över, fattar korkade beslut och prioriterar bandyhallar, storskolor, rondeller och annat i stället för att ta tag i skolan.