Gunvor G Ericson påpekar i en insändare publicerad 17 februari att en arbetstidsförkortning måste göras klokt. Jo, det förväntar jag mig naturligtvis. Ingen vill ha en oklok lösning. Men poängen i min kritik är att detta tassande från Miljöpartiets sida inte leder någonstans. Jag har aldrig trott att det skulle vara enkelt.
Visst, det finns brister inom vissa yrken, vi behöver skapa nya jobb, en arbetstidsförkortning kan leda till sänkta löner och/eller ökade kostnader för företagen. Det ligger i sakens natur. Efter att ha listat svårigheterna ägnar Ericson halva utrymmet till att beskriva Miljöpartiets satsningar för nya jobb. Hon tar dock inte upp möjligheten att skapa nya heltidsjobb inom det offentliga med det offentliga som arbetsgivare. Där går uppenbarligen gränsen för Miljöpartiets vilja att skapa nya jobb.
Men jag har inget emot de satsningar Ericson nämner. Men de ligger vid sidan av min kritik för bristen på engagemang för att förkorta arbetstiden. En arbetstidsförkortning som genomförs i små steg ger möjlighet att fördela eventuella bördor för detta och att kompensera för om det uppstår brister inom vissa yrken. Sådana brister uppstår också utan arbetstidsförkortning.
Men om man inte vill eller törs kan man hela tiden hänvisa till svårigheterna. För hur gick det till när man under ett par decennier i tre steg sänkte arbetstiden från 48 till 40 timmars arbetsvecka? Gick det då, går det naturligtvis också nu, speciellt som teknikutvecklingen numera går snabbare än den gjorde på den tiden. Men sedan 1973, under mer än 40 års tid, har inget skett i denna fråga.
Vi måste dela på jobben för att få med alla i arbetslivet. Det kommer inte att skapas tillräckligt många nya jobb för att ge plats åt alla. Och vi behöver dela på jobben för att heltidsarbetande människor mitt i livet ska orka med arbete, familj och barn. Kravet på sänkt normalarbetstid måste därför drivas hårt. Det är ledsamt att se att Miljöpartiet slirar på denna punkt.
Urban Lundin