Den 1 april började cellprovsbussen, landstingets mobila enhet för cellprovstagning, att rulla runt i Sörmland. Glad i hågen bestämmer jag mig för att besöka den vid Kullbergska sjukhuset i Katrineholm den 11 april eftersom det var länge sedan jag fick någon riktad kallelse. Glädjen blir dock kortvarig för bussens syfte är att den bara ska underlätta för kvinnor mellan 23 och 60 år att ta sitt cellprov, vilket jag inte förstår. Med tanke på att livmoderhalscancer har lång utvecklingstid, att den är ovanlig före 25 års ålder och att medellivslängden för kvinnor i Sverige år 2013 enligt SCB är 83,7 år så förstår jag ännu mindre. Efter vad jag kunnat läsa mig till i en studie från National Cancer Institute i USA så utgjorde kvinnorna från 55 och uppåt över 35 procent av de diagnostiserade patienterna. Studerar man därefter den procentuella fördelningen mellan kvinnor som avlidit i livmoderhalscancer så utgör gruppen kvinnor från 55 år och uppåt hela 56 procent. Jag tror inte att den amerikanska kvinnliga populationen skiljer sig från den svenska och även om den amerikanska studien, såvitt jag kan tolka den, inte är från 2013 så finns det anledning att fundera över siffrorna. En stor del av de kvinnor som drabbas är över 60 år och enligt svenska uppgifter kan det bero på att de inte genomgått cellprov, och i och med den uppgiften så vill jag inte längre förstå.
I ett inslag i Östnytt 2014-04-01 säger de barnmorskor som ska bemanna bussen att det är ett försök att nå de kvinnor som inte hörsammat de riktade kallelserna till cellprov. Om de nu är på det viset att intresset har dalat i den grupp som har förmånen att kallas måste det även finnas utrymme för kvinnor över 60 års ålder att ta cellprov om de så önskar. De som är motiverade att ta sig till cellprovsbussen borde således kunna få detta i den pågående hälsoundersökningen. För övrigt anser jag att även kvinnor över 60 år bör få riktade kallelser.
Livmoderhalscancer har god prognos vid tidig upptäckt. Om jag går till bussen, blir jag utkastad då och får stå och titta på medan andra får en möjlighet till diagnostisering för att hitta en sjukdom som kan förhindra deras död? Jag har i alla år hörsammat kallelser till cellprov och mammografi, kanske inte i första hand för att inte belasta landstinget med stora kostnader om jag skulle bli sjuk, utan för att överleva eller för att få en dräglig chans till ett anständigt liv om jag skulle drabbas. Jag vill inte utgöra en "besparingsåtgärd" för landstinget så varför får jag inte den möjligheten när jag vill ha den?
Betyder landstingets ställningstagande att man anser att kvinnor över 60 år inte skulle drabbas av denna cancerform, vilket förefaller absurt i mina öron eftersom jag känner till motsatsen från min omgivning. Eller är det så att det inte spelar någon roll om vi blir sjuka eftersom vi tillhör en grupp som inte längre betraktas som speciellt produktiva eller fertila och därmed inte till nytta för samhället och därför med lätthet kan avvaras?
En 65-åring som också vill leva