Israel har – precis som förväntat – reagerat hårt på Sveriges erkännande av Palestina. Och för varje nykter betraktare är det uppenbart att detta är en väldig överreaktion från israelernas sida. De fruktar förstås att det svenska exemplet ska få efterföljd i rikemansklubben i väst. För det är ju inte så att enbart Sverige erkänt Palestina. Hela 134 av FN:s medlemsstater har gjort detta. Hela Sverige borde ställa sig bakom beslutet.
Men alla betraktare är uppenbarligen inte nyktra. Jan Björklund (FP) intervjuades i både tv och radio om detta, och han försvarade verkligen inte beslutet. Jag vet inte hur många gånger han upprepade att beslutet från svensk sida var ensidigt. Vad menas? Måste inte en stats erkännande av en annan stat vara just ensidigt? Eller hur tänkte Björklund? Att vi skulle ha väntat på att hela EU samfällt skulle ha erkänt Palestina? Jag vet en person som i så fall skulle ha reserverat sig mot detta: Jan Björklund. Eller tycker Björklund att vi skulle ha väntat tills varje kilometer av palestinsk mark har ockuperats av Israel? Han kanske tycker att det fria Palestina borde ha en utbredning som motsvarar Vatikanstaten.
Jan Björklunds agerande är pinsamt. Låt oss glädjas åt att han inte är utrikesminister!
Urban Lundin