En gång i tiden gnällde min pappa över att mina barn behövde göra så mycket i hushållet och att de fick kämpa med att köra in ved. För sjutton pappa, svarar jag, de måste väl hjälpa till när vi vuxna inte hinner med, dessutom ska barn inte bara ha veckopeng utan att göra något.
Där får man för man var snäll, svarar farsgubben surt. Du var inte snäll, säger jag, du sabbade mycket för mig när du lät mig slippa ta ansvar, jag fick lära mig den hårda vägen i vuxen ålder i stället.
Kanske är det sådana barn, med så kallat snälla föräldrar, som riskerar att bli shopaholics? Ja varför inte, de är ju inte vana att ta ansvar för någonting utan får bara vad de pekar på. Jag klarade mig, men andra kanske inte gör det.
Såg nämligen en dokumentär om några engelska barn i 12 årsåldern, vars föräldrar gjorde allt för dem. Utan motprestation. För det hade väl ingen unge orkat med. Barnen fick allt det önskade, vid något tillfälle handlades det för 1 600 pund rakt av. En mamma hade tre olika jobb för att ge barnen vad de ville ha, vilket kunde resultera i en klädshop runda som slutade på 2 400 pund.
Jag bara gapade. Någon fick, håll i er, leksaker för 48 000 pund per år. Klart flera av familjerna var välbärgade, mycket välbärgade till och med. Men ändå, och tre jobb. För att ge ungarna vad de vill ha. Känns det normalt tro, eller är det en riktigt dålig såpa?!
Ett av barnen, en pojke, hade lite diffusa funderingar att han hellre velat umgås med sin pappa än att överösas av prylar. En sund tanke om ni frågar mig.
Gunnel Malm, Julita