Att läsa om elvaåringar som sminkar sig gör ont, riktigt ont. Att utseendefixering kryper ner i åldrarna vet vi alla, men att den är nere bland yngre barn känns inte okej.
Undrar var det här kommer ifrån, är det vi vuxna som lärt barnen vad som är gångbart (att vara söt, ha moderiktiga kläder och så vidare) eller är det kompistryck?
Eller är det TV, reklam och tidningar som spökar?
Ibland undrar jag faktiskt, för jag läste om en pappa som fick en dotter med bara en arm och det första han tänker på är att "nu kommer hon aldrig att kunna sminka sig". Va, det är det viktigaste alltså, att hon inte kan sminka sig. Inte att bilkörning, påklädning eller arbete kan bli problematisk. Nä sminkning var det viktigaste.
Kan inte säga annat än att tiderna förändrats till det sämre, speciellt när barn inte får vara barn längre utan bara bedöms efter utseende. Jag lekte med dockor till jag var över fjorton, då tyckte jag själv att jag kanske borde sluta. Jag har aldrig velat bli som alla tjusiga filmstjärnor, tror jag insåg tidigt att jag inte hade de rätta förutsättningarna.
Och med tiden bleknar alla ens tillkortakommanden och vi accepterade oss som vi är. Men i dag verkar inte ens vi vuxna komma ifrån modehysterin, utseendefixeringen och att inse sina begränsningar. Märkligt så det blivit egentligen och är det ett sådant samhälle vi vill ha? Med barn som ser ut som små vuxna och deras föräldrar som blir saliga om någon tror de är syskon till sin tonåring. Själv skulle jag inte vilja se ut som syrra till min tonåriga dotter, om jag hade någon, hellre vill jag bli uppskattad för något jag gör än hur jag ser ut.
För hur mycket vi än lyfter, sminkar oss och tränar så blir vi alla tanter och farbröder till slut och det stora förfallet tar sin början. Det är den jäkliga sanningen, hälsar en som fejsat sanningen.
Gunnel Malm, Julita