Lördagen den 31 januari beklagar sig signaturen Geoege över bland annat höga skatter och för mycket av det signaturen kallar bidrag, men som egentligen är försäkringar. Skulden för detta anses av allt att döma falla på MP och V.
När ska egoisthögerns representanter och dess anhängare inse att varken Vänsterpartiet eller Miljöpartiet önskar se arbetsföra människor lyfta a-kassa eller sjukpenning. Åtta år har Alliansregeringen haft på sig för att hyfsa till siffrorna då det gäller arbetslöshet. Deras metod har varit hot och straff, den som är arbetslös eller, gud förbjude, sjuk ska inte ha rätt till det människovärde och framför allt levnadsstandard som vi andra ser som självklart. Geoege bekymrar sig över att skatterna går till att försörja de som har det svårare. I min värld kallas det solidaritet och medmänsklighet, bägge orden går att googla på. För att inte världen ska bli alltför kall och hård måste vi människor bry oss om varandra då vi har det svårt och inte bara tänka på oss själva och i bästa fall våra närmaste. Där måste vi hjälpas åt, även sådana egoister som du Geoege. Rättvisast är att detta sker genom skattsedeln.
Allianspartierna älskar att tala om hur mycket en undersköterska tjänat på de fem jobbskatteavdrag som genomförts under deras regeringstid. Jag är inte undersköterska, men offentligt anställd med en lön som är jämförbar (drygt 21 000 kronor per månad). När alla fem skattesänkningarna var gjorda hade jag ännu inte fått en skattesänkning som täckte höjningen av a-kasseavgiften som trädde i kraft genast efter Alliansens regeringstillträde. Oavsett vad borgarna försöker få oss att tro är de ekonomiska åtstramningarna för sjuka och arbetslösa inte menade som en drivkraft för att skaffa sig något som inte finns, utan början till en återgång till det gamla klassamhället, ett samhälle där den arme ska stå med mössan i hand och böja sin nacke för överheten.
RB