Hemlös kan man vara även om man för stunden har ett tak över huvudet, och ingen ska behöva känna sig otrygg, ensam eller bortglömd, skriver Molly, 17 år.
Tänk dig att inte ha någonstans att sova. Du vaknar upp på morgonen utan säng, utan täcke, utan fräscha kläder att byta om till. Men framförallt utan tak och väggar som håller dig varm och trygg.
Du kanske sov med skorna på under natten för att slippa frysa så mycket, eller så har du precis vaknat till av att någon sitter och kollar på dig.
Du är fortfarande nyvaken men trots det är ditt huvud fyllt med tankar. Tankar om vart du ska gå, vad du ska äta och ifall du kommer hitta någonstans att sova nästa natt.
Vad innebär egentligen rätten till ett tryggt hem? Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter står det att alla har rätt till bostad, trygghet och ett värdigt liv. Och det låter ju självklart, eller hur? Men trots det finns det människor som både i Sverige och i andra länder inte har någonstans att bo.
Och ett hem handlar om mer än ett tak över huvudet. Ett hem ska vara en trygg punkt, en plats att slappna av på och ett ställe där man får vara sig själv.
Trots den självklara tanken om att alla har rätt till ett hem, så har Sveriges stadsmissioner räknat ut att 33 000 människor i Sverige levde utan hem 2017. Det är lätt att ha fördomar om att det bara handlar om missbrukare och äldre män. Men det stämmer faktiskt inte.
Det handlar också om unga människor, kvinnor som flytt från våldsamma hem och barnfamiljer som inte har råd med hyran. Det är inte alltid man ser någon sova på en parkbänk. Men hemlös kan man vara ändå.
Vissa sover tillfälligt hos en vän, andra i ett trapphus. Det kan vara osynligt vissa gånger och det är inte alltid något man lägger märke till.
Hemlöshet kan ha många orsaker. Som till exempel psykisk ohälsa, arbetslöshet, dåligt stöd från vänner och familj. Men också att bostäderna i dag ständigt ökar i pris och att folk helt enkelt inte har råd att bo kvar.
Det är inget val att vara hemlös. Det är mer en konsekvens av att samhället inte fungerar och att människor inte får den hjälp de behöver.
Men det går att göra något åt det här. Det finns lösningar om vi bara vill se dem. Vi måste lära oss att se hemlöshet som ett gemensamt ansvar. Det handlar inte bara om välgörenhet, utan om politik och medmänsklighet.
Kommunerna behöver satsa på fler billiga bostäder och det måste finnas bättre stöd för de som hamnar snett.
Skolor, arbetsplatser och sjukvården behöver också bli bättre på att fånga upp människor som riskerar att hamna fel.
Ibland kan rätt stöd i rätt tid avgöra ifall någon har ett hem eller inte. Och det vi medmänniskor kan börja med är att sluta döma. Att våga se, lyssna och förstå.
För ibland räcker det med ett möte, ett hej eller en hjälpande hand för att någon ska orka en dag till.
Ingen ska behöva sova med skor för att inte frysa. Ingen ska behöva känna sig otrygg, ensam eller bortglömd. Så länge någon tvingas sova på gatan funkar inte samhället som det ska.
Ett tryggt hem borde inte vara en dröm. Det borde vara en rättighet.