Arne Lind var uppväxt på ett litet torp och senare på en mindre arrendegård i Strängstorp. Han hade tankar på att bli jordbrukare, men det kom att bli orden som han brukade under sitt yrkesverksamma liv. Efter realexamen i Katrineholm, militärtjänst och en kort tid på kontoret till Pumpseparator så hamnade han på Norrköpings Tidningar/Östgöta Demokratens lokalredaktion i Katrineholm som journalist, varifrån han ganska snart värvades till Katrineholms-Kuriren. På Katrineholms-Kuriren var han en i alla läger aktad kommunreporter och senare redigerare och nattchef. I början av 1980-talet gick han över till tidningen Sörmlandsbygden i Flen.
Vid sidan om orden hade han ett stort intresse för jord, djur och natur, vilket inte minst märktes vid villan på Åsaberg i Sköldinge och genom många fina fotografier. Från ungdomen spelade han klarinett och han tog upp spelandet igen, när dottern Karin började spela folkmusik. Det blev många framträdanden i olika konstellationer bland annat med Katrineholms spelmanslag, där han också var ordförande under några år.
Det var genom Sörmlandsbygden som jag kom i kontakt med Arne Lind. Han var då en snabb och bred reporter, som skrev, fotograferade och redigerade på det sätt som krävdes av en journalist på en tidning med en liten redaktion. Hans insatser blev inte mindre av att han genom ett olyckligt fall förflyttade sig med hjälp av rullstol. Att detta frestade på var självklart, men det var ingenting att göra något väsen av, enligt Arne. Han var en person som ville klara sig själv och som också gjorde det.
Som arbetskamrat och vän fanns det få som kunde mäta sig med honom. Han var en skicklig yrkesman med ett utpräglat sinne för det svenska språket. Ibland sörjde han nog över att han som redigerare inte fick tiden på Sörmlandsbygden att göra det lilla extra med sidan inför lämningen eftersom tidsmarginalerna inte tillät det.
Vännen Arne var trofast och pålitlig. Han kunde, om han ville, föra begåvade samtal. Och han kunde lyssna, vilket nästan ingen kan i vårt självupptagna samhälle idag. Han lyssnade, funderade och kom med genomtänkta, kloka råd.
Arne betydde mycket för många. Hur mycket förstod han nog aldrig riktigt själv. Han kunde reda ut alla bekymmer som vi andra hade krånglat till. Nu får vi göra det själva. Det blir inte enkelt.
Inger Fredriksson