– Vi ska fira vår sjuttonde bröllopsdag på måndag, skojar Sten-Åke Löfgren när Katrineholms-Kuriren träffar dem hemma i radhuset i Katrineholm.
Skottdagen den 29 februari infaller ju bara vart fjärde år, och fyra gånger 17 blir 68, så många år som de har varit gifta.
– Du har alltid kommit ihåg, säger Evy Löfgren och ger sin man en varm blick.
Har han dröjt, har hon gjort så att hon väntat med att vända blad i almanackan; februari har hängt kvar som ett subtilt tecken.
Minnena är gemensamma och varma, som livet fortfarande när de nu är 90 och snart 92 år gamla.
– I brudbuketten hade du rosor, mimosa och liljekonvaljer, säger Sten-Åke.
Vad kom det sig då att de gifte sig på skottdagen?
– Den 29:e var en söndag 1948. Eftersom min släkt hade affär, och öppet på lördagar, så passade det bra med en söndag, förklarar Sten-Åke.
– Och vet du, så vackert det var! För hans bror hade blomsterhandel och kyrkan var full av blommor och folk som hade hört att det skulle bli bröllop. Det var en verkligt fin högtid. Vår stora livsdag, säger Evy.
Efter vigseln hölls bröllopsmiddag i hantverkshuset. Brudparet smet så småningom till sin lägenhet som de då flyttade in i.
– Jag bar dig över tröskeln. Men vi åkte inte på bröllopsresa, det gjorde vi på sommar'n sen, säger Sten-Åke.
På den tiden flyttade man inte ihop utan att vara gifta, det gjorde man bara i Stockholm, det kallades Stockholmsäktenskap, förklarar de. Innan de gifte sig bodde Evy hemma och Sten-Åke bodde på så kallat ungkarlshus som fanns på hans arbetsplats. Men båda hade varit borta från Umeå, innan de återvände till hemstaden och råkade på varandra på en trettondagsbal.
– Det var ödets nyck att jag gick på den där trettondagsbalen, säger Sten-Åke.
De såg varandra och dansade och dansade. Sten-Åke följde Evy hem och de blev stående i farstun i timmar.
– Vi pratade och pratade. Vi kände på en gång att det var det här som skulle bli, säger Evy.