Möjligheten att donera hår till medicinska peruker, som bland annat används av cancerpatienter, har uppmärksammats på senare år. Inte sällan finns en historia bakom.
Den här historien kan man säga tog sin början 1935, då skolflickan Brita Sandström, sedermera mormor till Amanda Ekblom, skulle få ett mer lättskött hår än det långa krusiga hon dittills haft.
Hennes guldglänsande lockar med en lite röd ton i föll, och lades i förvaring som ett minne. I ett papper med noteringen att det är Britas hår, avklippt den 10 augusti 1935, har det vilat i 81 år.
– Min morfar har sparat det, berättar Amanda Ekblom.
I går satt hon i frisörstolen i Wengströmska villan i Katrineholm för att klippa av sitt långa hår. Beredd att ta hand om det var Tina Dahl, som berättar att hon brukar föreslå att den som har ett passande hår donerar det, i stället för att det kastas.
– Det var du som väckte idén hos mig. Jag sa det till mamma och då tänkte hon på mormors sparade hår, förklarar Amanda Ekblom.
Mormor dog i cancer, 66 år gammal. Det var 1994, och Amanda var 6 år.
– Jag har ju minnen av henne. Jag minns när vi var små, hur vi sitter i hennes kök och får saft och pepparkakor. De bodde i Talltullen, i ett hus där min mamma är uppvuxen.
Amandas mormor bodde i Saltsjöbaden som liten. Hon kom som vuxen till Katrineholm, och bytte efternamn från Sandström till Ekblom.
Nu är även Amandas morfar bortgången.
– När morfar dog hittade de mormors hår bland hans saker.
En morbror till Amanda tog hand om håret. När tankarna på att skänka det till välgörande ändamål tog form i familjen skickade han de välbevarade lockarna till Katrineholm för vidare befordran till en perukmakare i Stockholm, tillsammans med Amandas hår.
– Det känns bra! Det känns också bra att veta att det går vidare; det är ju så himla vanligt med cancer. Det finns ju i ens omgivning. På gymnasiet hade jag en kompis som hade cancer och tappade håret. Nu har jag också en kompis som har cancer. Förhoppningsvis kommer han inte att tappa sitt hår.