I ett stort gult hus i Österåker bor Viola Larsson, med maken Björn, härsklystne katten Otto och två hundar. Här ska det bli grillfest och födelsedagsfest med 30 gäster.
– Jag tycker om när det kommer folk. Ibland pratar vi om att sälja, men då säger alla "nej, var ska vi då träffas?", säger hon.
Hon och maken har en son och en ängladotter, som man ibland kallar barn som har dött. Ängladottern ler från ett fotografi i vardagsrummet. Det är Therese, som dog vid 36 års ålder vid en operation i höstas.
– Therese led av en variant av benskörhet, som heter ofullständig benvävnad. Det har varit så att mitt liv har kretsat mycket runt henne, säger Viola Larsson.
Therese kom som fosterbarn till paret Larsson när hon var åtta månader gammal, men det var när hon började röra sig mer som fosterföräldrarna märkte att något inte stämde, hon fick hela tiden arm- och benbrott.
På den tiden, i slutet av 1970-talet, var kunskaperna om benskörhet dåliga inom vården. 1984 bildade Viola Larsson tillsammans med två andra mammor, vars barn också led av benskörhet, en grupp inom RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar.
– Det viktigaste var att få ett vårdteam i Sverige. Det finns det i dag, på Karolinska sjukhuset. Läkarna fick handplockas av vår grupp i RBU. Nu finns det både ett nordiskt och ett internationellt samarbete runt medfödd benskörhet.
Viola Larsson var hemma med Therese tills dottern var 18 år, och konstaterar att livet kretsade runt Therese på flera sätt; praktisk omvårdnad och föräldraskap, och arbetet med RBU, som också innebar utlandsresor och många kontakter utåt.
– Det gav så himla mycket. Hade jag bara varit hemma hade jag nog blivit galen, säger hon och skrattar.
När Therese var 18 år adopterade Viola och Björn henne, och det var också då lagen om särskilt stöd, LSS, trädde i kraft. LSS betydde att Therese fick rätt till personliga assistenter, och Viola kunde börja arbeta som lärare på Dammsdal, som är ett internat för personer i autismspektrat.
Det är därifrån hon nu går i pension, och hon tycker att det ska bli skönt att bestämma över sin egen tid, även om Dammsdal lovat att ringa när det behövs timvikarier. Hon vill syssla med trädgården, renovera gamla möbler, kanske engagera sig i friskolan, hembygdsföreningen eller sockenrådet.
– Men jag rår över min egen tid, säger hon.
Viola Larsson fyller 65 år 8 juni
Mer om Viola Larsson
Favoriträtt: Hjortfilé med klyftpotatis och rostade grönsaker
Drömväxt i trädgården: – Rosor, just nu i alla fall
Favoritböcker: – Ljudböcker, gärna deckare. Det ska vara lite spännande