1 april är våren här på riktigt. Det är då Hans-Albin och Inga-Britt Karlsson, som bor på Åsgatan i Katrineholm, hämtar hem sin husvagn.
– Vi brukar ha den utanför köksfönstret då vi är hemma. Den skymmer inte utsikten eftersom vi var förutseende nog att gräva en rejäl källarinfart då vi flyttade in, berättar Hans-Albin.
Resmålet bestäms efter det att den nytankade bilen kopplats för husvagnen. Hans-Albin har bland annat jobbat på Lastbilscentralen i Katrineholm och känner många av Sveriges alla vägar.
Den första arbetsplatsen var däremot Katrineholms elektriska byrå, som låg på Drottninggatan i Katrineholm, där han började redan vid 13 års ålder. Nästan tvärs över gatan låg fröken Rut Jonssons blomsteraffär. Där jobbade Inga-Britt. Hon titulerades fröken Åström på den tiden.
– Nu är det 57 år sedan jag tog över ansvaret för henne, säger han med glimten i ögat och en nick åt Inga-Britts håll.
– Eller vem det nu var som tog hand om vem, svarar Inga-Britt.
Arbetsplatserna blev sedan fler för dem båda. Den längsta tiden före pensionen arbetade Hans-Albin på Gullfiber. Där var han i 33 år. Inga-Britt arbetade vid Lövåsens vårdhem i 34 år.
När de bildade familj bodde de på Vallavägen på Norr. Två pojkar och en flicka fick de tillsammans. Nu bor makarna sedan länge på Åsgatan och har flera barnbarn.
– Två av dem är tvillingpojkar och de brukar vara här, säger Hans-Albin.
Han har alltid tyckt om barn och tog ibland ledigt från jobbet för att köra buss på barnens skolutflykter eller lägervistelser.
– Och jag körde vår dotter Maria då hon var liten till dagmamman vi hade. Jag hade en barnstol hängande på ryggstödet i bilen. Ibland var jag i tankarna redan på jobbet och körde till kontoret i stället för till dagmamman. Då protesterade Maria från sin plats bak i bilen.
Inga-Britt har opererat höften och vill inte gå så långa sträckor. Det gör däremot Hans-Albin. Varje dag går han samma sträcka.
– Jag gick Djulörundan tidigare, men tröttnade till sist på alléträden. Nu går jag längs åsen, förbi gamla tennishallen och Läroverksgatan till Drottninggatan. Sedan Köpmangatan till Kvarnen och så Eriksbergsvägen hem. Det tar exakt lika lång tid som att gå runt Djulö – 55 minuter. Det kan förstås ta längre tid om jag möter en bekant och pratar lite, säger Hans-Albin.
– Ibland är det någon som klappar mig på axeln och säger "Tjena!". Då kan det vara ett av de barn som jag körde i bussen när de var små. Nu är de vuxna och har kanske egna barn.