— Den andra halvleken i mitt liv är nu och jag mår så bra. Jag är som en svamp, jag suger in allt! säger den blivande 70-åringen glatt.
Livet, som hade gjort henne både tuff och svag, fick en vändning till det bättre då hon var 40 år och började studera på Åsa folkhögskola i Sköldinge.
— Jag fick en underbar lärare i Bosse Ekman. Han och de övriga eleverna fick mig att avslöja det jag aldrig hade sagt till någon tidigare. Jag berättade om hur det var att bli mobbad i skolan.
Birgitta föddes i Häggsjövik.
— När jag var två år flyttade vi till Alnö utanför Sundsvall och sedan till fastlandet och Tunadal. Jag började andra klass där. Pappa jobbade på sågverket. Jag var ny i klassen, tjej och hade en hörselskada som ingen hade upptäckt än. Vår fröken talade vänd från klassen mot svarta tavlan. Jag förstod inte vad som sas. Då blev hon vansinnig, rusade ner till min bänk, hårluggade mig och skrek att jag var dum i huvudet. Sen fick jag stryk av henne nästan varje dag, berättar Birgitta.
I två år fortsatte misshandeln. De andra eleverna tog efter sin lärare och retade Birgitta på rasterna.
— Jag sa inget hemma om hur jag hade det. Dels ville jag inte göra mamma ledsen och dels var jag inte säker om det som sas var sant.
Flera skolbyten följde, men mobbingen i skolan fortsatte ändå.
— När jag gick i trean funderade jag på att ta mitt liv och då jag gick i sjuan testades min lillasysters hörsel. Det visade sig att hon var hörselskadad. Därför kollades jag också. Jag var gravt hörselskadad och fick hörapparat, men använde den aldrig. I stället tog jag till mig en tuff attityd och bad de andra dra åt helvete.
Om nätterna var hon vaken så länge som möjligt för att hålla morgonen borta. Hon lindrade dagens ångest genom att springa. Idrott lockade henne och bland Timrås ishockeyfans fick hon vänner om inte brydde sig om hennes hörselskada.
En av hennes systrar var henne extra nära. Birgitta flyttade efter henne till Borås och sedan Åkers styckebruk där hon gick med i en brevklubb. Det var genom den hon mötte Sören från Katrineholm.
— Jag flyttade till Katrineholm och vi gifte oss. När jag var 35 år fick vi en dotter, Maria.
I 40-årsåldern slutade hon sitt arbete på en plåtverkstad och började på Åsa Folkhögskola. Läraren Bo Ekman rådde henne att skriva ner all skit hon hade varit med om. Det gjorde hon. Det blev en bok på 225 sidor. Efter påtryckningar funderar hon nu på att låta trycka upp några exemplar igen.
Mer om Birgitta Elbrand
"Jäntan fyller den 2 februari och vi firar våra födelsedagar hos henne." Senare tänker hon bjuda sycirkeldeltagarna i hyreshuset där hon bor på smörgåstårta. "Det är väldens bästa grannar"