Staffan Olsson är en lång man med ett lugnt sätt och en livslång förkärlek för handboll. Även om spelarkarriären tog slut för ett decennium sedan är han fortfarande lika involverad i idrotten. Han leder landslaget tillsammans med Ola Lindgren, samtidigt som han driver ett talangprojekt för att utveckla unga spelare.
Ovanpå detta har han ett samarbete med Handbollsförbundet, där han utforskar vilka fysiska egenskaper som behövs för att bli en bra handbollsspelare.
– Det finns inte mycket forskat på vad som egentligen krävs. Det mesta är spekulationer och tyckande, och det gillar inte jag. Det finns en tendens att bara träna grenspecifika egenskaper och strunta i grundfysträningen. Många tror att det finns genvägar, säger han.
Staffan Olsson kan ju alltid gå till sig själv. Under sin karriär var han en spelare i världsklass och har tagit två guld, två i VM och fyra i EM, fyra silver, tre i OS och ett i VM, och två VM-brons, dessutom har han blivit tysk mästare fyra gånger och vunnit tyska cupen tre gånger.
Han var en av de första svenskarna att ge sig utomlands för en proffskarriär. Det blev fjorton år i Tyskland, med ett års avbräck för en korsbandsskada. Hans fru följde med, deras barn föddes där, och de trivdes så bra att de var nära att stanna för gott.
– Jag fick en förfrågan om att vara i Kiel som spelare ett år till. Hade vi varit kvar så hade vi nog inte kunnat flytta hem med tanke på att barnen var så stora. Framför allt för dottern som var tretton år, för henne var det tufft redan då.
Det blev Sverige, och karriären avslutades i Hammarby. När han i dag blickar tillbaka på proffskarriären är det nästan roligast att tänka på att han hade sina bästa år 1997–2002.
– Att det var så pass sent i karriären, och att tränaren i Kiel kunde utveckla mig vid den åldern, det är ju jäkligt häftigt.
Han blev sedan tränare för just Hammarby. Under den tiden opererades han för sitt medfödda hjärtfel, och fick en ny hjärtklaff. Under hela uppväxten och spelarkarriären har han gått på årliga kontroller, men har aldrig haft besvär eller känt sig hindrad i sin elitsatsning.
Hur mycket har hjärtfelet präglat dig?
– Det är svårt att svara på. Självklart har det funnits där, men relativt lite. Möjligen kan det ha påverkat mitt intresse för att springa med pulskontroll rätt tidigt, för att ha den här kollen på hur mitt hjärta slog under hårda fyspass, säger han.
Staffan Olsson fyller 50 år 26 mars
Malin Eijde/TT
malin.eijde@tt.se