– För ett tag sedan kände jag mig mer som 88 år än som 90 år. Sedan blev jag förkyld och fick lunginflammation, då kände jag mig mer som 93. Sen repade jag mig lite och nu jag känner mig nog som 91 år.
Den kommande 90-årsdagen ska firas med öppet hus och Carl-Edvard Strukell har ingen aning om hur många som dyker upp.
– Men jag tror att de ska få plats om jag ställer ett lite större bord här, säger han och pekar på ett utrymme i det stora vardagsrummet i den vita mexitegelvillan på Höjdgatan.
Huset var nybyggt 1974 då Carl-Edvard köpte det när han återvände till Katrineholm efter många års frånvaro.
– Jag hade fått tjänsten som lagman här. Det var efter du-reformen och jag, som inte hade dömt på 20 år, fick börja med notariemålen. En grabb på 16 år stod inför rätten efter att ha borrat upp motorn på sin moped för att den skulle gå fortare. Jag tilltalade honom med "och vad säger herr Karlsson om detta?". Grabben tittade sig runt i salen och svarade pekande "Min pappa sitter därborta". Efter den händelsen sa jag omedelbart "du" till alla under 30 år, utom grova brottslingar och mördare. Höjde sedan åldersgränsen successivt.
Själv fick Carl-Edvard efter färdig juristexamen en plats på Gotland som biträdande domare vid Visby tingsrätt under två år, vid Gotlands häradsrätt i fyra år och vikarierade vid rådhusrätten.
– En av de män som stod inför skranket i rådhuset, för övrigt är det den enda tingssal jag suttit i som verkligen hade ett skrank, såg ut som Kapten Bölja. Han hade ett långt vitt skägg som han la över skranket innan han sa: " Jag vill bliva dömd av borgmästare och rådmän och inte en pojkvasker!". En advokat skrattade så han tappade balansen på stolen och föll under bordet. Jag svarade den gamle mannen att det var en ny rättegångsbalk så pojkvaskrar fick döma.
Carl-Edvard Sturkell föddes och växte upp på Norr i Katrineholm. Hans mamma var praktiskt lagd och klarade familjens hem och mathållning för 4–5 personer på en hushållskassa om 75 kronor i månaden. Pappan, som jobbade på bank, var barnkär och tog gärna upp sin lille son i sängen på morgnarna för att läsa Svenska Dagbladet tillsammans.
– Jag lärde mig läsa genom bokstäverna i tidningens rubriker. Katrineholms-Kuriren fanns också i vårt hem, men den kom på eftermiddagen.
Den kunskapstörstande unge Carl-Edvard älskade att titta i Bonniers konversationslexikon i 23 band, Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" och i en stor världsatlas. Dessutom hyste han en förkärlek för att bära galoscher, vilket gjorde att de andra pojkarna i folkskolan retade honom. Han fick inte heller vara med och spela fotboll.
– När jag berättade för pappa att jag blev retad sa han till mig: "Bry dig inte om vad de andra säger. Vill du ha galoscher ska du ha det". Det var ett råd som jag har levt efter hela livet. När jag inte brydde mig var det heller inte roligt att retas längre.
– Ett annat minne från skoltiden var då jag var nära att komma för sent till morgonsamlingen efter att ha lyssnat på de norska morgonnyheterna i pappas radioapparat. Det var världskrig. Med andan i halsen kom jag springande för att hinna före rektorn Johannes Stenberg. Rektorn var den som skulle kliva in i salen då alla satt samlade. Rektor Stenberg fick tag i min nacke och sa strängt: "Nu kommer du för sent".. "Men rektorn Tyskland har anfallit Norge", sa jag. "Då går vi in tillsammans men du går före mig", sa Stenberg, minns Carl-Edvard.
Ett andra levnadsråd var då han som byråchef gick en kurs i personalutbildning. En av lärarna var statsminister Tage Erlander som rådde kursdeltagarna att inte låta sig befordras utöver sin kompetensnivå. "Det gjorde jag och det är inget roligt", sa Erlander, berättar Carl-Edvard vidare.
– Jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att bli generaldirektör eller justitieråd efter att ha suttit i socialdepartementet och bland annat skrivit narkotikastrafflagen samt abortlagen. Då ringde Erlanders råd i mina öron och jag sökte mig till Katrineholm i stället.
– Jag har haft ett ganska positivt liv. Den enda riktigt stora förlusten var när min fru Birgitta dog. Det var i samband med vår sons 20-årsdag. I dag är vår son 52 år, säger Carl-Edvard Sturkell och berättar stolt att Dagens Nyheter just skrivit en artikel om sonen Eriks forskning som professor i geofysik vid Göteborgs universitet.
Carl Sturkell:
Tidigare sysselsättning: tingsnotarie i Katrineholm, Svea hovrätt, byråchef i socialstyrelsen, rättschef i socialdepartementet, lagman i Katrineholm, ordförande i patientskadenämnden med mder.
Fritidsintressen: opolitisk ämbetsman, ordförande i Katrineholms hembygdsförening 1997–2007 och kassör där till april 2014