Min syster Agneta letade upp ett utflyktsmål – Öby kulle vid Kvismare kanal på andra sidan Närkesgränsen.
Vårsolen sken och vägen från Odensbacken slingrade sig nästan lika mycket som det vi hoppades få se vid målet av vår resa – ormar.
Det går att svänga av riksväg 52 närmare slutdestinationen, men bilresan i vackert väder och spirande vårgrönska blev trevligare den längre och mindre vägen.
– Vid nästa svartvita skylt ska vi svänga vänster, informerade min syster.
Upp och ner, hit och dit for vi och så efter flera passerade skyltar kom den vi väntade på. Vi svängde av mot Kvismaren, åkte en bit till, hamnade i en rad med bilar och såg så en massa parkerade bilar efter landsvägen och en full bilparkering.
Lågskor byttes mot stövlar, vi skulle ju titta på läskiga ormar. En mamma med tonårsson berättade hur vi skulle gå för att komma in på stigen som ledde in till "reptilland". Sonen gick i flipflopskor med bara fötter. Är man ung så är man odödlig, tänkte jag i mina röda, höga stövlar.
– Kom nu så går vi längre bort. Ormarna finns väl inte här, sa syrran då vi just klivit av från bilparkeringen. Men det var just vad de gjorde. Stannade man upp och lät ögonen vänja sig, ungefär som då man plockar svarmp, såg man dem. Det var ormar överallt. Några solade på stenar, andra verkade jaga varandra och ytterligare andra bara slingrade sig fram genom gräset som om de också var ute på en påskutflykt.
Stigen vi gick på var bred och slät. Ett staket stängde människor ute från ormarnas mest populära platser.
Ett barn frågade sin morfar varför man inte fick gå under staketet och morfadern svarade att det var för att skydda ormarna. Många av reptilerna hade tidigare fått sina stjärtar söndertrampade av människor som inte upptäckt dem förrän det var för sent.
– Det känns nästan som en tur på Skansen, sa min syster.
Och det gjorde det, trots att det var på "riktigt" och att ormarna egentligen kunde slingra sig iväg, även över stigen där vi gick.
Folk samlades i grupper och studerade alla snokar. Någon såg en huggorm och pekade. Solen sken och matsäckar åts.
När vi åkte hem var vi överens om att besöket vid Öby kulle nog var en av årets höjdpunkter.