På tu man hand skedar Sara-Greta Carlstedt och Margareta Almerén in tråden från solven genom skeden med en skedkrok. Ibland kan det behövas två hjärnor för att ordna ett tuskaftsmönster.
— Det här är vår fjärde träff sedan starten. Vi är tre blåbär och det är många nya termer, nästan som i golfen. Allt har sitt fikonspråk, säger Lena Svahn som sitter tillsammans med Eva Lidén och Margareta Elgebrant vid ett annat bord. De har ordnat varpen från en rulle garn till en ljusgrå fläta som nu ska träs genom en sked för att sedan sättas upp i en vävstol. Den korrekta termen är att de förskedar varpen.
— Jag vävde en del för 30 år sedan, berättar Margareta Elgebrant och Eva Lidén lägger till att en del av de nio kvinnor som kommit till vävträffen denna måndagseftermiddag aldrig har slutat väva.
De har olika mål med sin varp av lingarn. Två av dem ska göra bolstervar till varsin kökssoffa och en tyg till en pianopall.
— Det är som med allt hantverk. Det är viktigt att man är noga med grunden, säger Lena.
Vid en vävstol sitter Gunnel Larsson. Hon har redan kommit till mitten av den trasmatta hon just väver.
— Jag har väl gjort ungefär en meter och jag tänker mig att mattan ska bli ungefär 1.80 då den är färdig, säger hon.
På vävstolen sitter en lapp där det står:
20,5 cm grå, 1 cm lila, 3,5 cm ljusgrå och så vidare. Det är beskrivningen för den matta hon väver.
— Det är invävda minnen i mattan, det här lila är från en klänning och det här från ett påslakan, berättar hon och pekar.
— Alla mattremsor är inte klippta, lakan går nästan bäst att riva i remsor. Dessutom väver jag med dubbla remsor, vilket ger en stadigare matta. Jag bor i ett gammalt hus som behöver en massa mattor på vintern. På våren tar jag bort innanfönstren och så åker mattorna ut, avslöjar hon.
På golvet vid vävstolen där hon väver finns stora kassar med trasmattsremsor sorterade efter färg.
Helena Boräng, Birgitta Rosen och Anita Gunnars försöker få ordning på en varpfläta de har ärvt. Efter en del trassel verkar det lite bångstyriga garnet nu foga sig under deras händer. Allt eftersom trådarna trasslats ut späns det fast runt en rulle.
— Så nu kan ni dra! Dra ett snäpp till! styr Anita. Helena och Birgitta tar i och ännu mer varp rullas upp på den stora trärullen längst ner på vävstolen.
Varje måndagseftermiddag träffas dessa glada damer i vävrummet bakom dörren med skylten "Österåkers fritids". De har satt upp lappar i bland annat Marmorbyn och hoppas på att fler ska komma på vävträffarna.
— Vävning håller på att komma på modet igen, spår de vid kaffepausen med hembakade vaniljbullar.