Onsdagscafé på kommunens anhörigcentral är ett av de arrangemang som brukar utannonseras under vinjetten På gång i Katrineholms-Kuriren. Denna onsdag när tidningen kommer på besök står, förutom fika, lite gymnastik på programmet.
– Man umgås. Det står överst. Ibland har vi någon underhållning, kan vara lite frågesport. I dag ska vi ha gymnastik och prata om vikten av att röra sig även på äldre dagar, säger Monica Ericson som är anhörigstödjare.
Hon har just delat ut papper med information om semesterdagar vid Strandvik när försommargrönskan är som finast.
En given ingrediens i Onsdagscaféet är kaffe och gott bröd.
– Allting är hembakat. Det är våra frivilliga som bakar.
Vid borden råder ett trivsamt surr. Många känner igen varandra och har haft en långvarig kontakt med anhörigstödet, och kommit till Onsdagscaféet. Många av besökarna har också genom åren blivit ensamma sedan deras partner gått bort. En av dem är Ingrid Andersson vars man avled 2009.
– Jag har varit med från början, 2001. Då levde maken, så då var han med. Sen blir det att man fortsätter och går. Jag kommer för gemenskapen, och sen är vi också en liten anhöriggrupp som träffas, berättar hon.
Ann-Britt Martinsson sitter vid samma bord.
– Jag tycker det är bra. Man längtar till onsdagen, att få komma hit och träffa de här gamla tanterna, nej, flickorna säger jag. Det är gott kaffe och kakor, det tycker jag om, säger hon.
– Man ser fram emot det här, särskilt när man är ensammen. Två år har jag gått här. Det var så att jag träffade en bekant, och det var hon som visade mig var det var. Hon sa att det är café varje onsdag klockan två. Så då gick jag hit, och det var bra. Det är någonting att se fram emot, det är skönt, säger Ann-Britt Martinsson.
Sture Pettersson skrattar gott där han sitter vid bordet med bara damer.
– Jag tycker det är jättebra här, säger han.
Lasse Martinsson kommer nästan varje onsdag för sällskap och lite underhållning. Ibland spelar han själv på pianot.
– Vi sitter i samma båt, säger han om cafébesökarna.
Ulva Hedsköld hade en man som var multisjuk, berättar hon. Hon har haft kontakt med Anhörigcentralen i 16 år.
– Den trösten och tryggheten jag fick där, den var behövlig, och den hjälpte och den stärkte, säger hon.