Varje tisdagseftermiddag samlas ett gäng frivilliga i Mariakyrkan för att hjälpas åt att riva lakan och rulla förband.
– Vi är några som känner oss ansvariga och som försöker vara här varje tisdag, säger Solveig Gustafsson.
I På gång i Katrineholms-Kuriren berättar arrangerande Mariakyrkan på tisdagar att det är dags för återbruk, som verksamheten kallas. Den som vill kan komma och hjälpa till.
– Har du lakan med dig? frågar Solveig Gustafsson när Kuriren tittar in.
Det måste man inte ha, men är det så att man har något som ligger och skräpar hemma får man gärna lämna in det. Och vill man stanna är man välkommen att slå sig ner vid det stora bordet och rulla förband och samtidigt få sig en pratstund med lite folk. Kafferasten är självskriven.
Vid bordet sitter bland andra Börje Nilsson.
– Jag är här för att träffa lite trevligt folk. Det började väl så att jag tittade in en gång, sen har det bara blivit så. Det är nog ett par år som jag har varit med. Det är ett trevligt gäng, säger han.
Kerstin Håkansson har också varit med i flera år.
– Jag tycker det är trevligt att komma hit och prata med folk; man sitter hemma ensam. Det är bra att man kan komma hit och göra lite nytta, förhoppningsvis.
Kerstin Håkansson stickar också filtar och babykläder.
Dagny Elfving har särskild snits på att riva lakan. Efter några fiffiga grepp kan hela lakanet strimlas i ett svep med hjälp av Solveig Gustafsson. Remsorna landar på det stora bordet där de snart blir till rullar som sedan forslas bort till Lars Liljegren som har koll på packningen i bananlådor. Ett antal kartonger står klara i Mariakyrkan för transport först till Borås, och sedan vidare till Göteborg för utskeppning till Afrika.
Förbandsmaterialet som skapas i Katrineholm behövs i Mariakyrkans/Equmenias sjukvårdsverksamhet i Kongo. Det steriliseras på plats där det ska användas.
Alla lakan, såväl vita som färgade lakan och påslakan med mönster, kommer till pass.
– Ibland får vi in väldigt fina lakan, ibland hela tygbitar. Dem tar vi vara på och syr barnlakan av, berättar Solveig Gustafsson och visar fint förpackade barnlakan där färgglada tutande bilar kör i rad.
– Det känns roligt att känna att vi kan göra något. Ensam kan man inte göra så mycket, men tillsammans kan vi, säger hon.