Sina bästa ungdomsår hade Hannele Hanhela i Katrineholm. Då hette hon Tuija Pöllänen, och hon kom tillsammans med sin familj till Katrineholm 1971. Hon gick åttan och nian på Nyhemsskolan, och efter det blev det hushållslinje.
‒Jag var tvungen att lära mig laga mat om jag skulle kunna flytta hemifrån. Då kunde jag knappt laga något.
Hushållslinjen höll till i Plättis, det röda huset på Linnévägen med lokaler för hemkunskap. Hannele kommer ihåg att läraren hette Barbro, kanske Högberg i efternamn, och att det bara var tjejer i klassen. En av dem var Britt-Marie Eriksson.
Hannele och Britt-Marie var jämt tillsammans.
‒Vi blev jättebra polare, riktiga bästisar. Tillsammans gjorde vi mycket hyss, du vet, det är inte någon skillnad på pojkar och flickor när det gäller bus.
I mitten av 70-talet bildade Hannele familj och flyttade till Hedemora. Inte förrän på 80-talet träffades vännerna igen när de sprang på varandra i Katrineholm.
‒Det var så kul att träffa henne. Vi bara fortsatte prata som vanligt.
Brev växlades, men Britt-Marie flyttade och Hannele flyttade och någonstans tappade de bort varandra igen. Hannele, som hunnit bo i Danmark, och ett antal ställen i Sverige flyttade tillbaka till Katrineholm för fyra år sedan.
‒Det var då jag började leta efter Britt-Marie igen. Jag kollar på varenda människa som jag möter på stan. Samtidigt så vet jag inte om jag skulle känna igen henne.
Hannele har sökt på Facebook, utan resultat, kollat Eniro, utan resultat. Jo, det finns många med namnet Britt-Marie Eriksson, men ingen av dem som Hannele har ringt till har varit hennes bästa vän.
Nu hoppas Hannele att via Katrineholms-Kuriren hitta Britt-Marie Eriksson.
Vad är det första du skulle säga om du träffar Britt-Marie igen?
‒Äntligen.
‒Britt-Marie betydde allt för mig. Vi hade jätteroligt tillsammans.
Vad skulle ni göra?
‒Prata, fika och prata ännu mer.