"Vi flyttade hem till mormor och morfar"

I Katrineholms-Kuriren fanns nyligen en artikel om Katrineholms snickerifabrik. Siv Johansson såg den och hörde av sig till tidningen. Bilden visade arbetsstyrkan vid fabriken, däribland Siv Johanssons morfar, Erik Andersson.

Själv har Siv Johansson jobbat inom handikappomsorgen, fastän hon från början tänkte bli textillärare. Nu hjälper hon yngste sonen Emil som driver Katrineholms skorstensteknik på Lövåsen.

– Jag är i butiken. Det är kul! Jag har varit i ett kvinnoyrke. Nu är jag i ett manligt yrke. Det är en annan jargong. Jag har inget emot det, men man känner att det är en annan värld, säger Siv, som närmar sig sin 70-årsdag.

Hon var bara tre år, och hennes bror 17 månader yngre, när mamman drabbades av ms.

– Efter ett tag blev hon förlamad. Pappa försvann. Då blev det att vi flyttade hem till mormor och morfar. De bodde i Valla. Min lillebror var med mormor, och jag hängde med morfar, han släpade med mig på allt. De ligger mig väldigt varmt om hjärtat, säger Siv.

I sin lägenhet har hon många foton av generationerna omkring sig, och på en av väggarna hänger en fiol som hennes morfar gjort. Hon har också ett vackert syskrin med intarsia som hon vårdar ömt, också ett verk av morfar som gjorde det till Sivs mormor.

– Han var finsnickare och hade egen verkstad. Och så jobbade han på snickerifabriken så länge den fanns. Fabriken låg i Nävertorp. Morfar åkte tåg från Valla till Katrineholm. Han hade cykel vid stationen. Den hoppade han på och cyklade till Nävertorp. Det gjorde han i många år. Jag mötte tåget när han kom hem till Valla.

– Jag har bara goda minnen av min morfar. Fantastiska människor, vad de kunde uträtta. Det var vedeldning och dass på gården, och mormor som tog hand om oss, och sju egna barn.

Siv Johansson växte upp med spelmansmusik och folkdans. Morfar spelade fiol i spelmanslaget, han var riksspelman, och mormor spelade cittra. Alla midsomrar firade de i Julita.

Snart nog fick Siv Johansson egen familj. 16 år gammal väntade hon barn.

På frågan vad hon upplevde kring det säger Siv:

– Det var inget stort hemma. Jaha, sa mamma, då får vi göra det bästa av det. Vad säger Sven? sa hon sen. Sven och jag gifte oss, vi fick skriva till kungs. Jag fick ett barn till när jag var 17 och ett när jag var 19. De tre första var flickor. Jag har sex barn, varav fem är i livet.

Om hur det var att bli mamma som 16-åring säger Siv:

– Jag hade nog nån form av grundtrygghet från mormor och morfar.

Att hennes näst yngsta son är borta sedan några år är en sorg som knappt går att prata om, säger hon. Han finns med.

– Vi pratar med varandra varje dag.

Siv jobbar nästan heltid, fastän hon fyller 70 år i dagarna. Textil är ett stort intresse, och förstås familjen.

– Jag handarbetar väldigt mycket, stickar, virkar och syr, har vävt. Nu ska jag sticka Elvisvantar till mig själv. Jag hade många favoriter, men Elvis har hängt med sedan jag var ung.

– Och så har jag stor familj. Jag har 14 barnbarn och två barnbarnsbarn. Det är fantastiskt.

Som ung körde Siv motorcykel.

– Jag tyckte det var härligt.

Siv bodde i Valla till 1979, sedan flyttade hon till Katrineholm. Hon firar inte midsommar i Julita längre, det gör hon på Läppe camping.

– Min moster började campa där när hon var 78 år. Hon skaffade en husvagn. Jag har också skaffat en husvagn som jag har på säsong från påsk till början av oktober. Det är fantastiskt vilsamt. Lugnet. Man kan gå ut på kvällen och bara lyssna på vågorna.

– Livet har trampat på och man har varit i olika faser, konstaterar Siv.