Utöver de traditionella ämnena på en folkhögskola hade Kjesäter vid starten ett par profilämnen. Ett av dessa var konstslöjd och det var för att ansvara för detta ämne som Per anställdes.
Det unika på Kjesäter var att alla skolans elever oavsett ämnesinriktning deltog i undervisningen i estetiska ämnen. Utgångspunkten för Per var tanken att i det konstnärliga skapandet händer något mer än att ett material ges en form. I varje konstnärligt uttrycksmedel finns ett språk att upptäcka och kanske lära sig använda och genom att de studerande får arbeta i en konstnärligt skapande miljö får de träna upp förmågan att tillgodogöra sig estetiska upplevelser. I själva verket kan ateljéarbetet väsentligt bidra till personutvecklingen. Per formulerade i sin undervisning uppgifter och verksamhetsformer som tillförde eleverna erfarenheter av skapande på ett personligt plan. I linje med denna syn var Per stark motståndare till användning av halvfabrikat och mallar i skol- och fritidsverksamhet.
Intresset för de estetiska ämnena var stort och fyra år efter skolstarten infördes en särskild estetisk linje på Kjesäter. De flesta studerande som antogs till denna utbildning siktade på en yrkesbana där färg och form utgör kommunikationsmedel mot andra människor, de ville bli konstnärer eller pedagoger. Så blev det också för många och Per bidrog starkt till detta genom att ge de studerande tilltro till sin egen konstnärliga förmåga. Han hade intresse för sina elever som personer och mötte dem med ett vänligt, gott leende. Så här skriver Leif Ahnlund, konstnär och elev på Kjesäters estetlinje i början på 1970-talet om sina studier med Per som lärare.
Vi som gick på estetlinjen på Kjesäter i början av sjuttiotalet var faktiskt väldigt lyckligt lottade. Skolan var då som en enda stor kreativ bikupa, där idéerna flög fram och tillbaka. En av våra inspiratörer och påhejare av våra ibland yviga planer var Per Hartman. Han var den tänkande teoretikern som ville att vi skulle fundera på vad vi skulle göra och varför.
Till att börja med chockade han oss genom att be oss gestalta orden ”möjleven” och ”stalitut”. Vad i all världen var en ”stalitut”? Nå, så småningom begrep vi att Per ville befria oss från invanda föreställningar runt begreppet form och hur man kan gestalta det. Hans rastlösa och nyfikna väsen gjorde att han på många sätt hamnade långt före sin tid. Pers undervisning liknade mest av allt det som många år senare skulle kallas idébaserad eller konceptuell konst. Han ville få oss att först presentera en idé och sedan gestalta den på något sätt. Det kunde bli teater, en tv-produktion, ett uppträdande, sång och musik eller bild och form. Det viktiga var att låta fantasi och tankar löpa fritt. Pers föredöme, med hans tolerans och nyfikenhet inför det obekanta, tror jag de flesta bar med sig för livet.
Under 1980-talet fick Pers yrkesliv en ny inriktning. Hans stora intresse för undervisning och pedagogik ledde honom till fortsatta studier och forskning. 1993 disputerade Per på en avhandling med titeln ”Skola för ande och hand”. Den handlade om den estetiska verksamheten inom den svenska folkhögskolan. Per fortsatte därefter sin lärarbana på Kjesäter, nu som lärare i bland annat pedagogik på Kjesäters fritidsledarutbildning, till dess han gick i pension vid utgången av 1998.
Vi som hade förmånen att arbeta tillsammans med Per tänker på honom med värme och tacksamhet.
För tidigare kollegor vid Kjesäters folkhögskola.
Egil Boräng
Margareta Broon