Nästa höst går Gunillas flyttlass till Barberaren

Gunilla håller på att sälja sitt hus och innan det bär av till Katrineholm mellanlandar hon i en lägenhet i Vingåker. Hösten 2018 ska det nya kvarteret Barbaren stå färdigt utmed Oppundavägen.

1974 kom Gunilla tillsammans med man och två barn till Vingåker efter ett par år i Eskilstuna. Det var efter flytten till Vingåker som Gunilla började engagera sig politiskt. Lars-Bertil Wiklund i dåvarande Folkpartiet frågade om Gunilla kunde tänka sig att bli en i gänget. Det började med att hon gick med i den kvinnliga sektionen inom Folkpartiet.

‒ Det är det bästa som har hänt mig, jag har fortfarande ett stort nätverk där, berättar Gunilla.

Under 1970-talet var den politiska världen helt annorlunda mot vad den är i dag.

‒Då fanns hela den här vänstervågen och vi som inte ville vara med där gjorde något annat. Det var systerskap i alla partier, inte bara inom vänstern, utan även i de borgerliga partierna.

I början av 2000-talet gjorde Gunilla ett gästspel i Östergötland då hon jobbade som politisk sekreterare inom landstinget.

‒Men sedan flyttade jag tillbaka till Vingåker för att komma närmare barn och barnbarn.

Gunilla har inte övergett sina politiska uppdrag för Liberalerna i Vingåker. Just nu är hon ersättare i kommunfullmäktige, socialnämnden och socialutskottet.

På fritiden ägnar Gunilla mycket av sin tid åt att hjälpa och stötta asylsökande.

‒Det är roligt och man får väldigt många nya vänner. Jag följer människor genom hela asylprocessen. En del får åka hem och det är väldigt tråkigt medan andra får stanna och då känner jag en stor lycka.

Det är många som behöver hjälp för att klara vardagen.

‒I Vingåker har en del fått sitt tredje avslag och ska utvisas men gränspolisen kan inte verkställa avvisningen av olika anledningar. Migrationsverket har tagit bort boende och pengar, de är alltså hemlösa och pengalösa, men de finns ändå kvar i Vingåker. De har inga papper och kan inte åka tillbaka frivilligt, de har ingenting.

För att klara av den känslomässiga berg- och dalbanan pratar Gunilla och de andra volontärerna om hur de upplever det som sker.

‒Vi har stöd av varandra, annars hade vi inte orkat. Vi engagerar oss inte så djupt känslomässigt i en enda familj utan vi försöker att vara hos alla.

Just nu är Gunilla singel men det är inget som bekommer henne nämnvärt.

‒Det funkar bättre att vara ensam, säger hon och skrattar

Gunilla föredrar exempelvis att åka på semester helt på egen hand och det är något som förvånar många, berättar hon.

‒Då får jag ju göra vad jag vill brukar jag säga till dem. Jag blir galen när jag hela tiden måste anpassa mig, jag vill kunna gå på de museer jag vill och gå skrota på arkeologiska utgrävningsplatser. Jag kan sitta där i timmar och det är ingen annan som klarar det.