Lasse Westerdahl försitter inte ett tillfälle att tala för det som är honom angeläget just då, och smida när järnet är varmt. När han kommer till Katrineholms-Kurirens redaktion för en intervju har han en bunt biljetter i handen, och ska också passa på att prata annons med säljchefen.
‒Det är det här jag brinner för: välgörenhet och jazz, säger han och berättar raskt om Rotarys kommande konsert till förmån för ungdomar som får åka till Stadium sports camp i Norrköping.
Lasse Westerdahl, född 1938, växte upp på Jägaregatan i Katrineholm, gick på stadens läroverk, och sedan på handelsgymnasiet i Eskilstuna. Vid 20 hade han skaffat ett hyresrum i Stockholm, sökte ett jobb på arbetsförmedlingen och fick tjänst på Europafilm som assistent till chefen för reklamfilm.
‒Jag skulle samordna en hel massa. Det har varit mitt signum sen i livet att jag är en bra arrangör.
Det som varit i yrkeslivet har trillat på honom, säger Lasse. Men öga för vad som bär framåt verkar han ha haft. Efter några år slutade han på Europafilm.
‒Jag såg att reklamfilm inte var någon framtidsbransch, så jag slutade och börja sälja Mercedes för Philipsons på Sankt Eriksgatan. Då fick jag tjänstebil. Vi hade just köpt en bostadsrätt, berättar Lasse och konstaterar att tjänstebilen underlättade ekonomin.
På frågan vad han som ung hade för ambition säger Lasse:
‒Jag måste ju ha nytta av mina språk!
Ekonomi och sälj låg för honom. Språken, engelska och tyska, samt hygglig franska, hade han främst lärt sig på handelsgymnasiet, samt bokföring, maskinskrivning och stenografi. Då fanns inget som hette marknadsföring.
‒Man blev kamrer eller utrikeskorre. Tjejerna blev chefssekreterare.
Under sin tid som ung pojke i Katrineholm hade han stiftat bekantskap med tidens teknik, hålkort, då han sommarjobbade på SKF:s kontor i tegelhuset vid Köpmangatan. Det blev kunskaper som han hade nytta av på vägen in i teknologiföretaget IBM. 1966 började hans 30-åriga karriär där.
‒Jag började sälja på IBM. Efter fem år fick jag en stabstjänst, jag skulle göra försäljningsprognoser. Det jobbet gjorde att jag åkte runt ute i Europa. Jag hade ansvar för att föra ut nya produkter.
Huvudkontoret låg i Paris, och 1975 var det meningen att Lasse, hans hustru Nina och dottern Eva skulle flytta dit. Men innan de hann göra det blev det omorganisation och placeringen blev i stället New York.
I tre år bodde de där. Lasse gjorde runt 40 långresor till Europa och övriga världen för att som chef för marknadsundersökningar och marknadsplanering besöka länder och städer. Han beskriver de åren som sin och familjens största upplevelse i livet.
Om hur det var att leva i New York säger han:
‒Man var privilegierad. Att vara utlandsanställd är en stor förmån, med fördelar som gav en bekvämlighet, utan tvekan.
Så småningom blev det åter till Stockholm. Och när pensionstiden var inne flyttade paret Westerdahl först till Vingåker några år, och sedan till Lasses hemstad Katrineholm. Närheten till det som är viktigt i livet numera avgjorde. Dottern Eva och hennes man Oskar och barnbarnen Rex och Hektor bor vid Odenplan i Stockholm, och dit är det nära och bra från Katrineholm, tycker Lasse och hustrun Eva.
‒Nu har vi nått den ultimata positionen, säger Lasse, och syftar på lägenheten ovan Stortorget.
Som återvändare till Katrineholm uppskattar Lasse Westerdahl att vara med i olika nätverk.
‒Det är mycket stimulerande.
I Norrgänget, vars livliga verksamhet han beundrar, återknyter han till det gamla Katrineholm, och i Rotary får han mycket av det nya. På onsdagsmorgnarna simmar han med ett badgäng, och på söndagsförmiddagar träffar han simmare och ledare från KSS. Därtill är han sammankallande för före detta kollegor från IBM som ses en gång i månaden i Stockholm.
På frågan vad lärdomen är av allt han upplevt svarar Lasse:
‒Ödmjukhet. Man ser hur förgängligt livet är.
Livet tar han vara på, och är tacksam att han kan.
‒Man får vara aktiv upp i åren, så länge man vill vara nyfiken och vara med.