De verkar glada och pratsamma, och Katrineholms-Kuriren passar på att fråga en av dem:
Vart är du på väg?
‒Nu är jag på väg hem.
Vad har du gjort?
‒Jag har lett en knypplingskurs här uppe på Studiefrämjandet.
Hur många deltagare?
‒Vi är väl tio med mig.
Hur kommer det sig att du kan knyppla?
‒Att knyppla är ett stort intresse jag har. Det är trevligt att lära andra. Det är ett gammalt hantverk som jag vill ska fortsätta. Det är inga yngre förmågor som är med.
Hur har du lärt dig?
‒En gång i tiden var jag en åtta, nio år, och det var en kusin som lärde mig. Det höll jag på med när jag var yngre, när jag kom upp i tonåren fick jag väl annat att styra med. Så började jag sy i skinn, men fick ont i händerna. Då tänkte jag att jag tar upp knypplingen, och sen har jag gått nere i Vadstena, för de har kurser i knyppling där på somrarna.
Vad ger det dig att knyppla?
‒Hantverk har varit mitt stora intresse i alla tider. Knyppling är ett gammalt hantverk. Sätter man sig vid knypplingsdynan går man in i en liten glasbubbla, och tänker inte på något annat. Också det att jag har elever – känslan att kunna förmedla något jag kan till någon annan. En av deltagarna är man, och det är jag också stolt över. Man kan knyppla fastän man är karl.
När du lärde dig av din kusin, som barn, var var det?
‒Det var i Norrköping.
Var det fler barn som kunde?
‒Nej, det tror jag inte.
Är det vår i dag?
‒Visst är det vår! Solen skiner, fåglarna kvittrar, talgoxen har ändrat melodi. Så det får man ta till sig när det kommer en busa snö – 'ja, men det var vår härom dagen'.
Har du blivit glad i dag?
‒Ja, det tycker jag! Solen skiner och jag har fått hålla på med knyppling hela förmiddagen. Kan det vara bättre.