Jag träffade Inger första gången på en EU-kurs 1993, vi tänkte båda få lite information från bägge sidor. Det blev minnesvärt, eftersom både ja och nej-sidan kom att diskutera ganska hett. Men roligt var det, tyckte vi bägge.
Det dröjde innan jag tog kontakt, det var när postkontoret skulle läggas ner i Äsköping.
Vem skulle ingå i en sån grupp om inte en kvinna med integritet, och mod, att stå upp för sin åsikt. Jag ringde Inger och hon hade redan börjat agera på sitt håll, på den vägen blev det och vi började umgås.
Inger hade en gedigen bakgrund inom det textila, hon var textilmänniska, som hon själv uttryckte det. Hon har hållit kurser och studiecirklar i hur mycket som helst, när hon jobbade i Stockholm, däremellan fanns ett starkt fackligt och politiskt engagemang. Inger blev senare ansvarig för Nordiska museets centralmagasin på Julita gård och hon var en av konstnärerna som dekorerade Lyan i vår skola, när vi alla protesterade mot granplanteringen vid Gimmersta.
När jag själv vaknade för samhällsfrågor blev hon min mentor, undrade jag över något kunde jag alltid fråga Inger, eller sambon Leif. Bägge hade en så gedigen kunskap i det mesta att jag blev, mer eller mindre, fullmatad. Klart Inger var feminist, eller kvinnosakskvinna som hon sa, och hon var en av tre som ställde i ordning den fantastiska utställningen vid Fogelstad, den som hedrar kvinnorna som startade Kvinnliga medborgarskolan. Vi gick gärna i skogen med mina hundar och hundarna dyrkade henne, i timmar kunde vi diskutera politik, feminism, miljöfrågan och livet i stort, antingen bland tallarna eller i hemmet vid en fika. Stunder jag kommer sakna resten av mitt liv, för Inger kunde vända på allt.
Något vi läst, eller hört, och hon undrade om det inte var på ett annat vis istället, kallprat var inte att tala om, det var bara att använda hjärnan när man umgicks med henne. Ibland var jag helt slut, men otroligt lycklig, efter sådana holmgångar.
Tidig vår, innan korna, gick vi i Julita gårds hagar till Risinge och gärna också på vägarna runt Äsköping, vi ”löste” många världsproblem även under de rundorna.
Det är med största sorg jag konstaterar hur tråkigt det kan vara att motionera och inte kunna diskutera som vi gjorde. Mina tankar går till sambon Leif och sonen Gilbert med familj, så tomt och tyst det blev utan Inger.
Gunnel Malm i Julita
Vän