Det byggs en ny brandstation i Katrineholm. Det väcker tankar och minnen. I den brandstation, som nu ska ersättas tillbringade jag min barndom. Jag kom dit som femåring och bodde där under några viktiga barnaår – en tid då intrycken etsas fast i minnet.
Min pappa var brandchef. Han hade kommit till Katrineholm 1918 som brandchef i den första yrkeskåren. Då hette han Mauritz Eriksson, men på brandstationen fanns en brandmästare med samma namn. Det var inte lätt för brevbäraren att lägga posten i rätt låda. En av herrarna fick byta namn. Pappa tog namnet Ejdervik.
1946 flyttade vi in i den nybyggda brandstationen. När pappa gick i pension 1951 flyttade vi till Nävertorp. Det är många år sedan jag flyttade från brandstationen, men jag minns det gula tegelhuset med vagnhall i nedervåningen. Där stod alla de röda brandbilarna och de vita ambulanserna. De var ”fastbundna” med en sladd från taket. Det var tidtagningen. Om jag förstått det hela rätt, så startades ett tidur när larmet gick och stängdes av när bilen körde ut och drog ur sladden. På så sätt kunde man se hur lång tid som gick mellan larm och utryckning. Det var inte många sekunder.
Vi bodde i en stor lägenhet på andra våningen med fönster åt tre håll och en stor balkong på gaveln mot Vasavägen. Mellan brandstationens gavel där vi hade balkongen och Vasavägen låg en liten park. Där fanns en pergola med klängrosor och så en liten damm med en fontän – en sittande kvinnofigur på ett snäckskal. Ur snäckan sprutade tunna vattenstrålar. I den dammen kom jag med tiden att segla med egenhändigt skurna barkbåtar.
På husets baksida fanns en stor grusgård. Hela gården var kringbyggd. På ena sidan fanns brandstationen som låg med långsidan mot Djulögatan. Mot Vasavägen fanns en mur mot den lilla parken. Bredvid muren låg gårdshuset. På motsatta sidan fanns en husvägg. Framför väggen låg vedtravar. Jag tror att veden langades ner genom ett källarfönster. Brandstationen värmdes alltså med en vedpanna. Där väggen slutade fanns ett plank.
Bakom planket, som gick i vinkel mot brandstationen fanns en liten gummiverkstad som lagade och sålde däck. Verkstaden var så låg så att det gick lätt att ta sig upp på det platta taket från planket. Taket var klätt med tjärpapp som luktade gott när solen stekte. Bortom verkstan låg mejeriet. Därifrån luktade det surt. Jag antar att hygienen var hög, men de ursköljda mjölkresterna låg väl kvar och surnade.
Mitt emot brandstationen, på andra sidan gården, fanns ett plank mot en uthuslänga som innehöll granngårdens dass. Ja, faktiskt, så var det. En del av husen i centrala Katrineholm hade dass på gården. Mot det planket fanns cykelställen med ett böjt skärmtak.
Det bodde flera familjer i brandstationen. Rätt många barn fanns det och vi lekte på gården. Jag minns midsommarfirandet där. I fotoalbumet har jag en bild från en midsommar. Jag har sjömanskostym och står och håller en flicka i handen. Marianne! Med rosetter i håret och sjömansklänning. Hon var några år äldre än jag och blev väl lite som en storasyster. Jag minns också luciafiranden i dagrummet. Söta flickor som lucia och tärnor och vi pojkar som stjärngossar. Flickorna hade levande ljus och mammorna stod beredda med våta handdukar. Brandskyddet var högt på brandstationen.
Ibland kom det gårdsmusikanter. En liten miniorkester med ett par tre gubbar kom in på gården och spelade. De som var hemma öppnade fönstren eller gick ner på gården. Gaget samlades in i en hatt. De mammor som inte hade tid att gå ner kastade ut pengar genom fönstret. Det var mynt och för att de inte skulle försvinna i gruset var de inlindade i papper.
Då och då kom skärsliparen. En man med slipsten på cykeln. Den drevs med rem från cykelns pedaler. Kunderna köade och knivarna blev skarpa.
Vintertid spolades en skridskobana på gården. Där spelade brandmännen bandy. Vi barn prövade också våra skridskor på isen. Vi fick inte leka på gården när det skulle övas, eller när bilarna kom hem efter utryckning. Garaget var ju genomgångsgarage. Bilarna kördes in genom portar som vette mot gården och kördes ut mot Djulögatan. Var det smutsiga tvättades de på gården.
Det var tätt mellan utryckningarna. Det brann ofta. Dåligt med brandskydd i hemmen, stora industrier som inte hade någon genomtänkt brandskyddsplan och slarv med eld gjorde att det tog eld i hus och lagårdar. Larm kom till brandstationens stora sambandscentral via telefon. Alla hade inte telefon hemma vid den här tiden, men det fanns brandtelefoner. Det var röda lådor som stod på stolpar här och var i stan. Den röda lådan hade en glasruta och innanför den fanns en telefonlur. På lådan fanns en text som berättade att rutan fick krossas i händelse av eldsvåda.
När samtalet kommit in till vaktcentralen, drog vakthavande på larmet. Om jag minns rätt så var det lite olika dag- och nattetid. På dagarna var det ett rejält oväsen med en siren på taket och ringklockor i alla lokaler i brandstationen. På natten vet jag att det tändes en dämpad nattbelysning i pappas och mammas sovrum och i hallen.
Jag kommer så väl ihåg hur det smällde i dörrar och rusades i trapporna och jag vet att det ofta var vår dörr som smällde först. Hur de andra brandmännen gjorde när det klädde på sig, det vet jag inte, men pappa klev direkt i sitt larmställ och sina stövlar och rusade på dörren. Han sov i pyjamas och bredvid sängen hade han arrangerat overallen och stövlarna så att han kunde vrida sig ur sängen och kliva rätt i overallen och ner i stövlarna. Hjälmen hängde i vagnhallen och åkte på innan han klev in i bilen.
Larmstället använde han vid utryckningar. Annars använde han uniform. Jag minns en prydlig svart uniform med blanka knappar. Den var inte speciellt prålig. Till uniformen hörde också uniformsmössa – svart kulle på vintern, vit på sommaren.
När pappa började som brandchef var det andra tider. Då hade många uniform. Ställning och grad signalerades med guldränder och tränsar. Pappa hade en riktig paraduniform med mattpiskare i guldträns på ärmarna. Uniformsbyxorna var av spetsmodell och ett par blanka stövlar fullbordade utstyrseln vid riktigt högtidliga tillfällen.
Utryckningsportarna var lite speciella. De hölls stängda av en hävarm med motvikt, som lätt kunde puttas upp. Förste man som kom in i hallen slog till spärren och porten gled upp. Kanske det är så än i dag. Sedan tror jag att sirener på bilen och motor startades samtidigt. Bilarna körde alltid med sirener. Blåljusens tid hade ännu inte kommit!
Brandstationen var navet i min lilla värld. Verkstan med alla maskiner minns jag väl. Där fanns maskiner för metallbearbetning. Från svarven kröp det tunna spiraler av metall. Det var väldigt frestande att leka med dem. Jag minns svarvarens varningsord: ”De är vassa som rakblad”. Det var de. Jag lärde mig den hårda vägen.
Jag vill minnas att de fast anställda brandmännen också hade en annan yrkesutbildning. Pappa var murare i grunden. Han var en händig man. Bland brandmännen fanns det plåtslagare och smeder och mekaniker. De hade nytta av sina yrken på brandstationen. Det skulle lagas och byggas nytt. På fritiden gjorde en del av dem hobbyarbeten. Än i dag ställer vi fram en liten ljuslykta till jul – tillverkad av en brandman.
Så minns jag ”slangtvätten”. Det var en hall i källarplanet med ett långt bord där slangarna inspekterades. Varje gång de använts så skulle de tvättas och provtryckas. Alla små hål vulkades och sedan hängdes slangarna upp i slangtornet, det höga torn som alla brandstationer hade (tror jag). Där hängde de till tork innan de veks ihop. De veks i specialhållare, en sorts metallbackar av grov järntråd. Det gjorde att det var lätt att dra ut dem, smartare än om de varit rullade.
I slangtornet, eller snarare på slangtornet övades det också. Där klättrade brandmännen på stegar med änterhakar och mot tornet kunde den stora stegen resas. Den stora stegen var en speciell historia. Den satt på stegvagnen, hade stora ekerhjul av trä och flera stegsegment som sköts in i varandra under transport. När stegen användes drogs den loss från brandbilen. Tack vare de stora hjulen kunde den förflyttas för hand. Den var tung, men jag minns hur brandmännen sprang med den. Så fällde man ut stödben och fick stegen i lod och vevade upp de olika segmenten. Jag vet inte hur hög den blev. Tillräckligt för Katrineholms högsta byggnader antar jag.
Pappa påpekade att man inte fick klättra med händerna på stegpinnarna. Då kunde man bli trampad av den som klättrade högre upp. Händerna skulle vara på sidstyckena. Och så skulle kroppen ligga mot stegen, inte hänga ut. Jag minns också att en av brandmännen som var väldigt duktig gymnast stod på händer på stegens topp. Vet inte vad pappa sa om det.
Det var väldigt spännande att se på övningarna. Då fick vi vara på gården, men hålla oss undan.
Pappa hade körkort, men jag såg honom aldrig köra brandbil. På utryckningarna var det alltid någon annan som satt bakom ratten. Jag vet att han körde hem en ny brandbil. Jag tror att det var en Scaniabil från Södertälje. Det var bara chassit som han körde hem. Tror att karossen tillverkades på Katrineholms karosserifabrik. Den fabriken låg intill rondellen vid Talltullen. Att köra ett chassi innebar att föraren satt helt öppet på en ”naken” bil. Inte ens förarstol fanns det, utan leverantören bestod med en låda i lämplig höjd! Bälten visste man inte vad det var. Märket på den bilen minns jag alltså inte, men jag minns märket MAN på en av bilarna. Tror bestämt att det var stegbilen, som jag skrev om nyss.
Jag minns också en öppen bil. Den var kanske kvar som ett museiföremål. På barnens dag fick vi ungar på brandstationen åka. Jag minns att jag vid ett tillfälle fick sitta fram och ringa i klockan. Sirener fanns inte, men en stor mässingsklocka som hördes vida omkring i den tysta miljön.
Ja, minnena väller fram – minnen från en gången tid. Det har varit roligt för mig att plocka fram dem. Nu hoppas jag att den nya brandstationen ska bli lika tidsenlig och fräsch som den gamla var då den invigdes!