När Katrineholms-Kuriren frågade om Felicia ville vara med i en artikelserie på temat bemötande sa hon ja direkt. Vi träffas på Lindengymnasiet där hon går andra året på programmet handel och administration. På frågan vad hon vill jobba med säger hon:
‒Gärna nånting i butik där man får träffa människor och jobba med service.
Felicia gillar att shoppa. Hon bloggar om det liksom om sitt vardagsliv i övrigt. Efter intervjun ska hon ner på stan tillsammans med pojkvännen.
Vad har du för intressen?
‒Det är väl som för alla tonåringar; att hänga med kompisar. Jag är förlovad, jag försöker hänga så mycket som möjligt med honom. Jag har en hund. Jag fotar, mest till bloggen.
Vad fick du för tankar när vi frågade om vi fick intervjua dig om bemötande?
‒Jag tycker det är bra att ni frågar mig. Man får många blickar när man är skadad. Det är mycket sånt. Man mår dåligt av det, fast alla personer menar inte illa. Frågar någon så kan man bemöta.
Om det är någon som frågar, vem/vilka är det?
‒Oftast är det barn som frågar, fem till elva år ungefär. Där slutar det.
Varför frågar man inte tror du?
‒Dels vet de inte om jag vill svara, dels är de rädda för svaret.
Vad vore bra tycker du?
‒Jag tycker det är bra att gå fram och fråga. Det värsta som kan hända är att jag inte vill svara. Frågar de inte kanske de själva hittar på, och det blir rykten.
Barnen som frågar, vad säger de?
‒Oftast frågar de "varför sitter du där?" eller "vad har hänt med dig?", och då svarar jag oftast så simpelt som möjligt eftersom de är ganska mycket yngre. Att jag har varit med om en bilolycka och brutit min rygg. När de fått reda på det så är det oftast ingen "big deal" för dem, utan de brukar mest säga " okej, jahaa, oj då".
Kan det vara så att människor blir överbeskyddande?
‒Ja, så kan det bli. "Oh, nej, gör inte så där!" "Jag ska hjälpa dig!" Det är mycket som mot ett barn, "Oj, oj, akta!"
‒Om jag behöver hjälp säger jag till, och de flesta är snälla och hjälper till när jag ber om hjälp, till exempel "kan du hålla den här medan jag...". De som inte hjälper till, de kollar mest, de säger inte så mycket.
Vad beror det på tror du?
‒De är osäkra tror jag. De blir så nervösa att det ska bli fel.
Nu när Felicia är 18 år, och inte räknas som barn i vården längre, har hon hjälp av SMO – förkortning för samordnat medicinskt omhändertagande för vuxna personer med funktionsnedsättning.
‒SMO finns på Vår vårdcentral. De har samarbete med rehabiliteringen, när man kommer från habiliteringen.
Har du träffat andra med liknande erfarenheter som du har?
‒Ja, det har jag, på ett rehabiliteringsläger, "Spinalis" i Stockholm för folk med liknande skador. Där var jag i två veckor. Mycket träning var det.
Hur var det på lägret?
‒Det var spännande och lärdomsrikt. Man är inte ensam. Det känns bra att veta det. Det finns andra som strular med samma problem i vardagen.
Fungerar det bra i skolan?
‒Det är handikappanpassat överallt, och lärarna tar jättebra hänsyn. Det är mycket elever som glor. De brukar inte säga nånting. Men vi har blivit ganska stora. Nu är det inte lika mycket prat som det var på mellan- och högstadiet.
Felicia for illa av ryktena som gick då. Så illa att hon började skada sig själv. Hela femman gick hon inte till skolan.
‒Folk sa att vi inte hade varit med om någon olycka, att vi ville ha försäkringspengar, att jag inte sitter i rullstol. Man blev utstött. Det blir som en dålig cirkel av det.
Fick du hjälp?
‒Till slut. Då slutade jag i den skolan. Jag fick antidepressiv medicin. Man lär sig hantera allt med tiden.
Hur är det med din blogg då, hur kom det sig att du började blogga?
‒Jag har bloggat sen jag var tio, det var min pappa som lärde mig. Jag hade ju nånting att blogga om, sen har det fortsatt.
‒Jag vill nå ut med att man kan leva som en normal tonåring fast man är skadad, visa att det går, inspirera till att våga söka hjälp, att våga gå ut och ta för sig.