Det kom ett mejl till redaktionen från två män som gärna vill berätta vad de minns av staden, och om tiden, de växte upp i på 30- och 40-talet. Torsten Johansson, född 1927 och bosatt i Köping, och Lars-Göran Hansson, född 1928 och boende i Danderyd, var skolkamrater. De gick realskolan i Katrineholm och utbildade sig båda till civilekonomer.
När Katrineholms-Kuriren ringde upp Torsten Johansson för att höra om herrarna skulle komma till Katrineholm framöver berättade han att kamraten Lars-Göran för tillfället var ute och seglade, med landstigning i Singapore som närmaste mål. Sedan dess har Lars-Göran Hansson återkommit till Sverige, men det fick bli en telefonintervju med Torsten.
‒Idén att berätta kom ursprungligen från Lars-Göran. När vi började diskutera tänkte vi oss att samla en grupp strax före årsskiftet, men det blev bara han och jag. Vi fick bara tag i oss, säger Torsten, som i sommar fyller 90 år.
Tankarna började snurra inför Katrineholms 100-årsjubileum. Om staden för 100 år sedan kan Torsten och Lars-Göran inte berätta, desto mer om 30- och 40-talet, och tiden för andra världskriget.
Men kriget tedde sig avlägset.
‒Det är klart att vi läste lite i tidningar och hörde på radio. Men vi upplevde inte att kriget var nära oss, säger Torsten Johansson.
Hur var din barndom och ungdomstid i Katrineholm?
‒Det var en underbar tid! Ungdomen kan vara det. Jag tyckte jag hade bra föräldrar, och bra kamrater. Det var en härlig tid, säger Torsten Johansson.
Han bodde på Norr; pappan hade bilverkstad på Tingshusgatan.
‒Där fanns också vad vi kallade stallbacken. Där kunde man binda fast sin häst. Tänk vilken tid man har varit med om! Bakom ett plank fanns en isdös som tillhörde Stadshotellet. Inte långt därifrån fanns ytterligare en isdös. Den ägdes av åkare Karl Ekberg.
En isdös var en anordning där man bevarade isblock för kylning av matvaror.
‒Det var mycket lekar. Mamma var hemma. Mammorna skulle hushålla, och så släppte de ut sina ungar, så fick man leka själv. Vid järnvägsbostäderna, där sprang vi runt. En del hade knallpulverpistoler och en del hade ollonpistoler. Vi lekte indianer och cowboys. Och spelade kula och fotboll.
All fritid var inte lek.
‒Man fick ju hjälpa till. På den tiden patrullerade poliser med batong. De drog sig inte för att gå in och säga till om det inte var sandat framför huset. Alla skulle sanda framför sitt hus, och det skulle man hjälpa till med, och det var ju bara bra.
Många hade torrdass ute på gården, några hade wc. Isskåp var vanligare än elektriska kylskåp. Tv fanns inte.
‒Det var ju bara radio. Ibland var det grammofonmusiktimme. Man lyssnade på Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Glenn Miller.
Vad är du glad att slippa?
‒Säg det... Jag säger att det var en lycklig tid. Jo, en sak, jag skulle ju läsa och fick åka tåg till läroverket i Norrköping. Gå upp klockan sex, äta, göra mig i ordning och gå till tåget, åka till Norrköping och gå till läroverket. Jag kom hem vid fem. Och hela mängden läxor... Det var tröttsamt faktiskt, riktigt jobbigt.
‒Det var ju en glad sak för Katrineholm när de öppnade gymnasium här.
Hur har uppväxten präglat dig?
‒Jo, jag har fått en del kunskaper från en del goda lärare på realskolan. En var Eric Lindstedt som vi hade i historia. Han lärde oss också svensk grammatik. Bergenlid var vår lärare i tyska och engelska, Alexin vår mattelärare. De gav oss en god kunskapsgrund. Sen fick jag med mig en hel del värdefullt från hemmet. Min mamma, hon var väldigt förståndig, säger Torsten och berättar att han som 14-15-åring fick jobba i lantbruk i Björnlunda på somrarna.
Ibland var dock arbetet för tungt, konstaterar Torsten. Han minns hur han bland annat fick stå på ett flak och sprida kogödsel.
‒Där jobbade jag och fick lära mig kroppsarbete. Det tycker jag är en väsentlig kunskap, att kroppsarbete är viktigt. Den insikten tackar jag min mor och min erfarenhet för.
Hans pappa, som hade starkt nedsatt hörsel, var svår att få kontakt med, säger Torsten, men han var en mycket snäll man.
Vad ser du framför dig när du tänker på Katrineholm då?
‒Det är många bilder... Jag tänker till exempel tillbaka på trappbron. "Ånge", en klasskamrat som hade samma skolväg, och jag, tävlade nästan varje skoldag om att vara först upp på bron. Sedan gick vi lugnt över, och så var det likadan fart ner även om vi hade cykeln över axeln. Ja, det är så mycket man minns...
När var du i Katrineholm senast?
‒Det var någon gång i augusti förra året när jag var på väg till sommarstugan vid Tisnaren. Stan har förändrats, men den har på många ställen kvar sin gamla charm. Jag tycker om Katrineholm. Det är min hemstad.