Jens Nilsson kÀnner kyrkogÄrden vÀl, efter 43 Ärs anstÀllning. Under de Ären har han Àven sett sig om i vÀrlden.
Han vÀxte upp i VingÄker, pappan var verkmÀstare pÄ SpÄnga snickeri.
âJag tĂ€nkte vĂ€l att jag skulle bli nĂ„gon kontorsrĂ„tta; jag gick kontor och distribution pĂ„ gymnasiet i Katrineholm. Jag jobbade ett Ă„r pĂ„ SpĂ„nga snickeri, men sĂ„ blev det dĂ„ligt med jobb dĂ€r, och dĂ„ sökte jag mig till kyrkogĂ„rden. Jag började -75, i maj, och i augusti fick jag fast anstĂ€llning, berĂ€ttar han.
Innan dess hade Jens gjort militÀrtjÀnstgöring pÄ Gotland, och ett halvÄrs FN-tjÀnst i Sinai, 1973.
âDet lĂ€t spĂ€nnande, sĂ€ger han om FN-tjĂ€nstgöringen.
âDĂ„ var det rĂ€tt sĂ„ lugnt. Det var mycket bevakning, vi lĂ„g vid Suezkanalen. Det var annorlunda. En upplevelse.
Nyfikenhet lockade ute i vÀrlden. Tillsammans med nÄgra kompisar frÄn VingÄker reste Jens i Asien i ett halvÄr.
âVi skulle till Kathmandu. Vi klev upp till base camp pĂ„ Mount Everest. Sen Ă„kte vi till Thailand, Malaysia, Singapore, Indonesien och Bali.
VÀnner frÄn Australien kom pÄ besök i VingÄker. Det resulterade i en sejour down under.
â1986 bodde jag i Australien ett halvĂ„r. VĂ„ra vĂ€nner hade fĂ„rfarm dĂ€r.
Ăventyraren Jens har fĂ„tt sitt. I hans arbetsrum stĂ„r pĂ€rmarna i prydliga rader i bokhyllan, och han hĂ„ller Ă€ven ordning pĂ„ ett annat stĂ€lle Ă€n pĂ„ kyrkogĂ„rden.
âJag Ă€r Ove i bostadsrĂ€ttsföreningen Orangeriet 1, sĂ€ger han och skrattar.
DÀr Àr han ordförande, och hÄller i ekonomin med bestÀmd hand sÄ att det ska finnas pengar att ta av nÀr man behöver, förklarar han.
Hans nya tjÀnst kommer att krÀva en hel del, konstaterar han. Uppgifter som inte har legat i uppdraget förut har tillkommit, dÀribland att ha kontakten med allmÀnheten som hör av sig om begravningar och gravskötsel. Han ska vara med ute och leda och fördela arbetet, sköta löner, löne- och utvecklingssamtal, och ha ansvar för utveckling av verksamheten. Han har tidigare ersatt sin föregÄngare vid olika tillfÀllen, sÄ han Àr vÀl insatt.
PÄ frÄgan vad som genom Ären har tilltalat honom med jobbet sÀger han:
âAtt man fĂ„r jobba ute. Efter alla Ă„r vet jag vad som ska göras. Man fĂ„r rĂ„ sig sjĂ€lv. Och bra arbetskamrater, Ă€ven uppe i Kyrkans hus. Jag tycker det funkar bra.
FÄr du filosofiska tankar nÀr du Àr pÄ kyrkogÄrden?
âDet blir mer och mer att man kĂ€nner igen folk. NĂ€r jag började var det gamla mĂ€nniskor som lĂ„g hĂ€r. Nu Ă€r det folk i min Ă„lder. Det Ă€r tragiskt nĂ€r yngre mĂ€nniskor avlider, och allra helst smĂ„ barn. DĂ„ blir det vĂ€ldigt jobbigt.
âAnnars Ă€r det rofyllt att gĂ„ hĂ€r. Det Ă€r en oas i samhĂ€llet brukar vi sĂ€ga. Man trĂ€ffar mycket folk hĂ€r. MĂ€nniskor som Ă€r i sorg. DĂ„ kan man inte sĂ€ga nej. DĂ„ mĂ„ste man stanna av och lyssna. Det Ă€r viktigt.